Än så går det upp o än så går det spikrakt

Så går dom då dagarna - och det är plötsligt torsdag men vafalls imorgon är det fredag och sen helg och det blir ju skönt. Lars har jobbat sin Lååånga vecka och jag ser att han blir trött, 4 nätter - 40 timmar på 4 dygn och dessutom natt så det är ju med all rätt. Nu är han ledig och då tar han itu med sina bestyr, frissan, chiropraktorn, handla mat och fylla förråden, igår gjorde han köttsoppa och nu for han med en stor gryta till svärmor och svärfar för annars får vi äta ihjäl oss. Det är älgkött med ben som vi fått av min dotter och hennes man som jagar älg båda två.

Underbart god men man vill ju äta annat oxå.

Igår hämtade jag Dennis som varit här tills idag, han har ju sportlov, vi hyrde film igår och dem såg vi igårkväll jag såg två filmer på raken det måste vara nytt personligt rekord.

Vi fick en hel del glada skratt och några timmars samvaro trots att mormor har lite problem att sitta.

Dessutom gick maken och jag en 50 minuters vända och jag bassängtränade i hopp om att kunna häva ryggsmärtorna, men det är sämre idag än igår. Jag fick mer ont i axeln igen, jag hänger ju på räckena runt bassängen då jag tränar ben och rygg o det är inte bra alls.

Igår var en "gammal bassängpolare" med mig i bassängen, han har tränat med mig för flera år sen ( jag började i nov 2001) och hans historia är mer än sorglig. Han hade varit ute och roat sig och på sin väg hem hörde/såg han ett bråk mellan en tjej och en kille på en parkering inne i centrala stan och han gick till tjejens försvar vilket resulterade i att han blev nerslagen, söndersparkad och liggande i många timmar innan han återfanns av folk och kom till akuten. Hans resa tillbaka - vilket ingen trodde att det ens skulle bli frågan om - har varit lång o smärtfylld och han kämpar ännu. Han brukar säga att killen fick sina månader jag fick livstid och det är ju sant.

Man önskar att det nån gång skulle skrivas om de här vardagshjältarna (de som vill och törs bli omskrivna) de har gjort en sån insats för andra, vågat gå in och försöka avstyra bråk som kunde ha slutat med misshandel och själva fått "klä skott" för ilskan.

Janne kämpar vidare och det gör jag med.

Idag har jag tvingat mig ut på en promenad i 30 minuter och på den vändan mötte jag en av mamma Ednas u-sköt, som jobbar kvar på hennes boende, där mamma vistades de sista åren av sitt liv - just S tyckte mamma så mycket om och S hon tycker nog om alla människor - vilken gåva att få, att lära sig se alla människors kvaliteter och sortera bort det som är mindre bra. Vi stannade till och pratade en stund och det kändes skönt att få träffa henne igen.

Så går mina dagar och jag försöker hanka mig fram med min ilskna rygg och smärtorna som strålar ut där dom inte varit förut - jag biter ihop och stampar i golvet och går vidare. O yes vi får inte ge upp, Gun, Eva, Kristina, Bille, Gunveig, Anna och Nisse och alla vi andra, vi fortsätter att hoppas och kämpa, snart når vi våra uppsatta delmål - ja yuippie för oss och alldeles snart, om en vecka, får jag hämta min minsta "stjärna" på Kallax..så tills dess ska jag funka PERFEKT!

Sköt om er mina läsare och vänner.

Kramar Nonna