Topsy - en otrimmad cairnterrier

Min faster Berit köpte för något år sen, efter makens död, en cairnterrier efter att ha stiftat bekantskap med rasen hos sonen Robert som har Dolly av samma ras. Topsy och hon bor i en villa på landet och tar dagliga promenader och Topsy har ju så klart tillsammans med Robbans Dolly blivit hennes kelgrisar.

På lördagsmorron 3 januari var dom ute på en runda och då plötsligt slet Topsy sig och susade iväg med "hela batteriet" bestående av flexikoppel och reflexcape o trummande små terrierben in i intet. Lösa renar förekommer ofta där dom bor, lite strörenar som betar på hedarna i området, dom älskar hon att jaga och skälla upp.

Berit sökte och kallade in resurser från nära och kära och kontaktade sierska, siare och anlitade spårhundar men förgäves.

Topsy var borta, som uppslukad av jorden.

Jag behöver ju inte berätta att Berit blev sömnlös, grät och var förtvivlad och hoppades, ropade och letade febrilt. Ovisshet är ju det värsta som finns och trots annonsering på Blocket och spårning stod hon inte att finna.

Den ena siaren sa att hon lever, hon finns vid en kvarn och den andra sa att hon har sett henne äta hästbajs vid en hästgård och de visste var den gården låg så de begav sig dit men då var hon inte där. Han sa att hon ska inte gråta hon kommer att få tillbaka sin hund snart, hon har fastnat på ett hygge med sitt koppel.

Före julen hade B tänkt åka till Överkalix för att trimma Topsys päls, men det var mycket på agendan så hon sköt fram det till i januari.

Barnbarnet Mattias var förtvivlad, han åkte till Göteborg till sin mamma och ringde hem varje dag för att kolla med Robban om Topsy kommit hem. Dagarna gick och ingen hund, termometern gick ner mot -20 om natten och Berit trodde inte längre att hon skulle få se sin vovve i livet.

Barnbarnen kom hem från Gbg och lovade att på lördagmorron den 9:e skulle de ta med Maris nyinförskaffade vorsteh Jazz, en hund som dresserats och tränats mycket av sin förra ägare och komma dit igen för att fortsätta sökandet.

Mattias stannade hemma med farmor Berit medan Mari och Robban gav sig iväg ut på sök.

Mattias sa att "Nu farmor tänker inte jag fara hem förrän Topsy har kommit tillbaka" Berit svarade att " nu har farmor gett upp hoppet så då Mattias får du nog flytta hit".

Under tiden gick Robert o Mari med Jazz på spaning och efter en stund bestämde de sig för att släppa hunden lös och hon sprang iväg och kom efter en stund skällande tillbaka, sprang i väg igen och kom skällande tillbaka o då kopplade de henne och lät henne visa vägen till sitt fynd.

I samma stund ringer Berits mobil och en skrikande Mari som säger "Berit Berit vi har hittat Topsy" - hon satt fast med kopplet runt en tall och västen låg bredvid henne.

Där hon fastnat hade dom sökt flera gånger så inte kan hon ha suttit där hela tiden..och var hon varit i mellanakten det får dom säkert inte veta, Topsy talar inte om det tyvärr. Jazz hittade henne o sagan fick ett lyckligt slut.

Inget var förfruset på hennes kropp - gissa om B var glad att trimmningen inte blivit av för då skyddade ju den tjocka pälsen bättre - hon undersöktes och fick kostråd eftersom hon varit borta en vecka och man inte visste vad eller om hon ätit...sierskan som kontaktats ville ha besked så hon fick veta att Topsy var återfunnen och hon sa att Topsy kommmer nog att må illa och ha diarre´men det skulle inte Berit oroa sig för.

Precis så blev det, men när hon fick vila upp sig och bajsa ur sig hästskiten mm så sov hon tryggt i sin korg och vilar nu upp sig inför nya "renskiljningar". Berit var strålande glad då jag ringde henne häromdan och nu håller hon hårt i kopplet, flexikopplet har bytts ut mot ett fast koppel och Topsy går mycket lugnare då.

Tänk er en hel vecka var den lilla damen på rymmen, dessutom nära E4 mot Haparanda med jättetung trafik och hårt trafikerad pga IKEA i stan...nog kan man snacka om änglavakt och om siare som visste vad dom pratade om.

Vi är alla jätteglada för slutet på historien och det här kommer att berättas av vår kära faster många gånger för är det något hon är suverän på så är det att berätta.

Håll i kopplet faster just nu behövs ingen mer dramatik i Lappbäcksskogarna.

Kram Nonna