vi var evighetens hopp...

Minns ni era barndomsdagar..solen sken jämt och himlen var blå?

Leif, min barndomsvän som tillbringade somrarna hos sin farmor o farfar i granngården, hade affär ihop med mig på en stor sten vid deras husgavel. Där såldes de underbaraste blåbär, tallkottar och småsten till alla som kunde tänkas behöva bita av sig nån tand, och trösta sig med blåbär efteråt.
Papperspengar gjordes i ett illegalt tryckeri hos Verners-Hilda på köksbordet, och åkerogräset penningört var våra småpengar. Vi smög i skogspartiet nära morfars ria och klappade kalvarna i hagen och delade ljuvt och lätt.
På kvällen var det lingonsylt och mjöl och limpmackor med korv hemma vid köksbordet, innan gardinen i alkoven drogs ner och man fick lösa Kittys mysterier en stund tills John Blund kom, lika överraskande varenda kväll.
Nästa dag åkte gardinen upp och man kikade ifall grannbarnet vaknat och startat affärsrörelsen eller om man kunde hinna få i sig en gröttallrik innan det var dags att värva nya kunder.
Jag minns Arvo, Leifs kompis, som var med en sommar, han och jag for på MC-semester på pappas rödmyra framför ladugårdsväggen och hela livet lekte.
Leifs farbror Per, som bodde hemma ännu fast han säkert var tjugo ( han var ju gammal som en gråsten redan då så klart) sa att "Om du blir lärarinna Sonja då ska jag gifta mig med dig"!!
Vilken fräck typ!!! han tog för givet att JAG ville ha honom bara så där. ..karlar har egentligen i många stycken inte förändrat sig alls. Nåväl han hittade sin Hjördis och lever med henne än, trots att hon varit affärskvinna i hela sitt yrkesliv. Han slapp fria till mig för jag blev inte lärarinna heller så jag var inte aktuell och vad mera är hade jag aldrig kunna mäta mig med Hjördis heller. En rekorderlig kvinna!
Kusin Eva o jag vi var rockstjärnor och så klart var vi Tommy o Elvis och spelade och sjung så det ekade mellan tallarna i Knektarna, gitarrerna var badmingtonracketar och övrig utstyrsel mår ni nog bäst av att inte se foto på - vår manager Kalle, tillika min far - marknadsförde oss så gott han kunde mellan pilkastningsträningen och höhässjningen.

Eva och jag har sedan vigt våra liv åt landstinget, hon som sjuksköterska och chef över akutmottagningen och jag som administratör, så marknadsföringen som popstjärna gav inte önskad effekt, men vi har båda haft bra liv ändå. Vem farao hade velat bli som Elvis???jag menar när dom kunde få det som vi har det???Men en gudabenådad sångröst det har hon - tyvärr fick jag ingen men älskar musik!

Leif o Arvo som jag inte minns efternamnen på ens har jag ingen kontakt med idag - ingen aning om dom lever, vad dom gör osv.

Farbror Verner o hans Hilda är döda sen många år, Per är en äldre man nu, Leifs föräldrar finns nog inte heller kvar. Huset är rivet sen många år, men flyttades och byggdes upp i skärgården härute vid kustbandet och mitt föräldrahem är sålt också.

Minnet lever dock och jag är en lyckligt lottad människa som kan se tillbaka på barndomens dagar med glädje och minnas värme och skratt och mat i magen varje dag. DET skulle jag vilja ge till alla barn - och kom ihåg att ingen räcker till för alla men var och en räcker till för någon.

Kramar från Nonna