Just nu har min ena bästis Sirpa lånat mig en bok som heter "Den sista föreläsningen" av Randy Pausch. Randy var en prisbelönad professor i datavetenskap vid ett amerikanskt universitet, gift med Jai och hade tre små barn då han 2006 drabbades av pancreascancer.
Han bestämde sig då, mitt i en tuff behandling med cellgifter och strålning, för att hålla en sista föreläsning på sitt universitet. Detta för att lämna efter sig ett minne, inte till minst till sina barn eftersom han inte skulle få följa dem i fortsättningen och de var så små att de inte skulle förstå allt han ville säga. Alla föreläsningar bandas rutinmässigt så föreläsningen finns kvar. Den kablades ut på Internet och blev en succe som ledde till att han skrev en bok med Jeffrey Zaslows hjälp. Han talade med honom under femtiotre långa cykelturer med headset - allt för att hålla sig i form och det har resulterat i boken.
Den sista föreläsningen i bokform kom ut i USA i april 2008 och tre månader senare avled Randy.
Boken innehåller mycken klokskap, man kan känna hur han gör bokslut, hur han villigt erkänner sina misstag och går igenom vad som lärt honom att bli en bra man, hur han försökt föra sina egna lärdomar vidare till studenterna på ett klurigt sätt som verkligen, i många fall, har fungerat. Han säger bl.a "Tid är allt du har och en dag kanske du upptäcker att du har mindre tid än du tror!"
Den är absolut värd att läsas trots att den ju så klart är väldigt amerikansk men mycket går att omsätta till vårat levnadssätt - vi vill ju egentligen väldigt gärna bli amerikanska verkar det som, vi har ju snart inget eget språk kvar. Sen är vi alla "bara människor" oavsett tillhörighet och då sjukdomar drabbar oss reagerar vi nog på ungefär likvärdigt sätt först med förnekelse, ilska o sorg och sen i en del fall med kreativitet och vilja att lämna spår efter oss i den värld vi levt en stund. Alla har olika sätt att ta farväl det här var Randys sätt.
Nu tar jag läspaus en stund och ska fixa peruken och åka på födelsedagsfest hos Per och jag tar upp en del folk efter vägen som vill åka med för att kunna skåla för jubilaren. Dom är förvarnade att det kan bli hastigt uppbrott om min rygg skulle bli galnare, men vill ändå åka med så då kör vi snart!
Ha en najsig afton gott fok!
Kram Nonna
4 kommentarer:
Hoppas att Din afton blev "najsig", nu är klockan 23.30 och jag börjar dra mig mot sovrummet. Det blev nog så trevligt hos Per att Du inte kom förbi? Det kanske blir en annan dag tillsammans med maken. Det är ju riskfritt då det ju bara är pojk-valpar vi har :o) //eva
Ja, då för 5 år sedan kändes detta långt borta kan jag säga=) Jag är måttligt less på alla flyttkartonger. Sakerna tar ju aldrig slut i denna lägenhet. Har hållt på i flera veckor med att packa ner. Men på måndag går flyttlasset, sen är det bara den tråååkiga städningen kvar innan vi kan börja på ett nytt kapitel i våra liv i vårt nya fina hus=) Hade du trevligt igår på festen? De bor ju verkligen fint till om de bor kvar vid vattnet. Jag och Caisa hade vår livs bästa efterfest på den gården för några år sedan=)
Ja det minns jag väl det var ju jag som hämtade er! Ja, de bor kvar och har det så fint och festen var så trevlig så vi blev kvar till mitt i natten. Så mycket god mat så man höll på att storkna.
Idag ska jag få köttsoppa som maken kokat så nu blir det snart middag!
Kram S
Nonna!
Låter som en spännande bok! Det är fantastiskt att få ta del av människors liv på ett så naket sätt.
Och det krävs en stor portion mod att skriva!
Vad skönt att besöket hos Dr N blev så bra! Han verkar ju synnerligen mån om dig och ni tycks ha ett gott samarbete.
Precis som det ska vara men alltför sällan är.
Hoppas du ska slippa fler operationer! Att diskbråcket drar sig in igen av sig själv.
Föstår din besvikelse av att vara sämre, det är tufft att hantera det!
Men du är en positiv kämpe!
Var rädd om dig!
Kram
Skicka en kommentar