Så tänker jag...

Tack för era kommentarer på mitt förra inlägg. Vill berätta lite hur jag resonerar i det här fallet.

När jag 2000 fick mina båda diskbråck i nacken på en semesterresa på Korfu, troligen utlösta av simning där nacken vinklades för mycket, eftersom jag inte är någon van simmare som håller ner huvudet, hade jag olidliga smärtor första 10 dagarna. Därför vet jag hur olidliga nacksmärtor känns och om jag hamnar i det läget måste jag ha hjälp! Kan ju bara hoppas att jag kan få det då.

2001 - 10 månader senare - fick jag mitt jättestora diskbråck i ländryggen och hade smärtor på en ännu värre nivå mycket längre tid än så. Det fanns inte under hela dygnet ett enda läge där jag fick ro - första tiden sov jag inte ens med smärtstillande ( Nobligan 150 mg x 4), Alvedon och sömntabletter varken dag eller natt. Succesivt klingade ju de här värsta smärtorna med kramperna och tryckkänslan av lite och det bedömdes på ortopeden NUS som inte operabelt med någon markant förbättring.

Där valde man konservativ behandling och jag litade på det beslutet, det var en gammal erfaren ortoped som själv haft flera diskbråck som fattade det i samråd med kollegor. Detta har lämnat spår i form av känselbortfall och nervrotssmärtor, felbelastning som orsakat trocanterit o inflammation i SI-leder, jag har fortfarande tryck på L5-nerven enligt 2007 års MR och det besvärar mig ofta.

Under de här åren har ju osteofytbildningen ökat och medfört markanta degenerativa förändringar i halsryggen o jag har diskdegeneration o höjdreduktion på de två nedersta nivåerna i ländryggen, samt osteofytbildning. Dessutom har jag en ruptur på L4-L5 som troligen nu spökar.

Om jag nu i dagsläget skulle få en neurokir att vilja operera mig, så är det inget som säger att jag blir bättre, kanske får jag då leva med ständig nervsmärta som 2000. Det känns inte som en risk jag vill ta.

Ländryggen är ju ett enklare kapitel operativt, och om den här disken nu oxå går sönder så får man väl se vad som händer blir det olidliga smärtor så vet jag inte hur jag klarar det men det måste ju lösa sig. Om det nu håller i sig med smärtorna ska jag söka VC-hjälp för remiss till MR.

Nu är jag ju nästan 10 år äldre och jag vet inte hur jag klarar av att hantera smärtorna då jag varit i sämre kondition så länge, värst vore det ju att bli mer beroende av andra än jag är idag.

Att det skulle bli "försent" att operera pratade vi inte om, jag frågade om vad som händer om det blir för tätt och han svarade att det går ju att åtgärda om det blir så.

Eftersom man inte så gärna opererar nackar annat än hos väldigt unga personer, personer med svår smärtbild och kotförskjutningar m.m. så accepterade jag det beslutet som jag tror baserar sig på kunskap och lång erfarenhet. Tänker att man måste ju förlita sig på att dom vet mer än jag gör så klart, jag har smärtor som - om jag lever vettigt - i dagsläget är hanterbara. Jag vet vad jag har och inte har jag en susning om vad jag får, men man kan inte ha både bälte och livrem alltid och jag gjorde nu det här valet att inte strida för operation av nacken i dagsläget. Framtiden får utvisa om det är rätt eller fel.

Jag blir ingen heltidsarbetande pendlare mer, får försaka många av mina fritidsintressen då det gäller konsten bl.a, jag har ingen större ork och fysisk uthållighet, minnesstörningar, tappar ord o bokstäver o stavar som en kratta, får vila varje eftermiddag, får leva med att det finns smärtor med i den dagliga bilden, att jag ibland har svårt att få på kläder och skor utan hjälp men jag har livsglädje och positiv livssyn ändå.

I alla liv, även hos oss som friska, så får vi ta det som kommer i vår väg och försöka att anpassa oss och leva med det som inte går att åtgärda..var man ska dra gränsen är omöjligt att säga, jag drar den nog hellre längre bort än där jag befinner mig nu, med tanke på att jag VET hur ont och hemskt det kan vara.

En annan drar den tidigare och det är ju så klart rätt för den personen.

Idag är smärtorna lite hit och dit, jag har klarat arbetsdagen stående och sittande, det känns bättre smärtmässigt fast bilkörning är inte kul. Jag har sovit knackigt i natt men sovit i eftermiddag så det jämnar ut sig. Har ett stort känselbortfall på hö underbens framsida - vilken nivå det nu kan härröra från???

Nu på kvällsidan är det sämre när jag sitter. Imorron planerar jag en kortare promenad med maken o skottkärran, ifall jag ska skjutsas hem (han skojar alltid om det, eftersom jag ofta går på vägar som inte bilar tar sig fram på).

Ska vara ledig må o onsdag till veckan och sen är jag ledig eftersom det är påsk till onsdag 15 april. Ska sova som en stock om morgnarna tänkte jag - har lånat lite böcker så jag kan läsa nattetid om det behövs, och kanske kan jag måla lite på tulpanerna i olja som jag håller på med sen något år tillbaka.

Ska försöka umgås med familjen och se till mina släktingar i höghuset som jag besökt idag efter jobbet. Vi får önska att Dennis som har feber 5:e dan nu blir bättre han lät gräsligt trött idag...är lite orolig för honom.

Caisa som ska ut och stuffa med tjejpolarna och trivs i nyhemmet o på jobbet med de underbara barnen får ha det så kul i storstadsvimlet, ingen ritt på islandshästarna under påsken.

Önskar er alla en fin helg och ni får gärna skicka recept på god mat jag kan oxå bidra med lite som jag hittat..o prövat och vet att det GÅR NER!

Imse med ny meny jag vet att du klarar det.

Kram alla som vill läsa mina tankar - dela gärna med er av era!

Caisas barn i skolan undrar "Kan man klappa hundarna på tänderna?"

"Om jag säger nam-nam till tjejer vad säger de då?"

Det kan ni fundera på

Massakram Nonna (som betyder farmor/mormor på italienska om ni inte visste det)