Tänkt och gjort, jag tog på joggingdojorna och kastade min orangea "pistvakttröja" ( ser ut som Jan-Eriks morsa eller mormor i den fleecemunderingen) på överkroppen och gick ut.
Tog strandpromenaden och marscherade på i bra tempo. Tittade om jag skulle se maken när jag närmade mig hamnen och DÅ blev foten kvarlämnad bakom en uppstickande sten och jag borde vunnit vilken "Funny home video" som helst sen! Förfärliga språng gjordes ut i tomma intet för att återvinna balansen men se det lyckades inte!
Jag flög framstupa - landade på höger knä och vänster armbåge och händerna var med så klart. Ett hårt och platt fall på en hårdtrampad jordväg full med stenar som stack upp...
Mina skyddsänglar hade ju jour så klart, så jag missade att landa med knät på en vass sten med 2 dm men slog ju i marken hårt och skrubbade upp knät och armbågen, lite i händerna men värst var skräcken!
Det sista jag gjorde var ju svor, det kan ju alla som känner mig gissa, "helvetes jävlar" sa jag precis då jag stöp. Jag satte mig upp för att känna om allt var helt och hade mest ont i knät. Kravlade mig upp och började linka mot hamnen och då kommer min man och sveper förbi från huvudvägen lite längre fram - han kastar en hastig blick åt sidan, ser liksom förbi mig och fortsätter att gå. Han tittar inte på andra tanter!!! han känner inte ens igen sin egen! Jag frustade fram "Hallå" men eftersom han är halvdöv så fortsatte karln bara framåt så jag fick hämta luft från extraförrådet och gapa "HALLÅ"!
Då stannar han förvånat upp och ser den skitiga, jordiga, haltande uppenbarelsen som han är gift med komma där halvgråtande.
Båten den fick guppa bäst den ville, maken tog hand om mig först, vi linkade hemåt hand i hand och jag försökte känna att allt var på plats i kroppen.
Nu har jag fallit - jag ska inte falla med mina diagnoser om kotförskjutning och fasettledsartroser och en nacke i totalt förfall. NU HAR JAG FALLIT ÄNDÅ!
Hittills känns det hyfsat, knät är bortdomnat men det fungerar, jag är blåslagen på knät och mörbultad i kroppen men jag tog extra smärtstillande och sov som en gris i natt så jag tror jag klarade alltihop med blotta förskräckelsen.
När jag så småningom inte klarar det och kommer till Ljusfolket så ska jag utdela stipendier till min skyddsänglar det första jag gör, för DOM har haft händerna fulla med mig sen född jag blev!
Se upp var ni sätter fötterna och gå inte och glo efter karlar var gårdagens läxa!
Kram från Nonna - en fallen kvinna!
7 kommentarer:
Men du kära fallna kvinna!
Himmel så gräsligt! Det är inte svårt att förstå skräcken du måste ha känt.. Måtte du kommit undan med den och - ja så klart dina skrubbsår och blåmärken.
Det är inte bara dina skyddsänglar som ska ha stipendier även om dom är nog så värda det efter allt slit med dig :o)
Det största ska du ha och det omedelbums för att du är en fantastiskt människa!
Var rädd om dig nu och låt maken pyssla om dig!
Varma kramar!
Tack snälla Kristina - du pratar om fantastisk du - som du får kämpa och man känner ibland att inte har man mycket till tröst att ge dig fast viljan finns. Ibland blir ord så futtiga. Klart det här kunde ha slutat gräsligt illa, knät kunde ha varit sönderslaget och nacken som är så skadad verkar hittills klarat sig hyfsat. Axeln på vä sida som är dålig sen förut är ond och armen lite darrig - men det kunde ju slutat mycket värre.
Du ser om det inte är grytlock så är det ministenar som fäller oss stolta kvinnor. Maken han har inte tid med mig han läser om värme och kyla och kopplar in frysdiskar och gör isbanor och gud vet allt hela dagarna...men jag hoppas han känner igen mig nästa gång, även på håll!
Massa kram!
Nonna
Snacka om vurpa - så skönt att det gick så pass bra. Komiskt detta m Lars :o) Kommer att tänka på motorcykel-scenen i filmen "Vi hade i alla fall tur m vädret" - det är min sort av humor. Hälsa honom! //eva
Ja vilken tur att det gick bra. Tror nog att Lars kommer att kolla lite extra när han går ut nästa gång utan dig, ifall att du nu får för dig att gå ut. Kram från oss i Töre.
Herregud så skröplig jag låter - jag klarar mig oftast utan honom men nu var foten slapp och stenjäkeln ivägen! Tack för omtanken - jag har ont i kroppsdelar som sträcktes ut i fallet men ändå ingen påtaglig nervsmärta som jag var mest rädd för! Kanske går det bra ändå, men mycket har under åren kommit efter som Arbogaöl!
Hoppas lille A är frisk och kry och C gillar skolan och kompisarna!
Kram farmor
Nonna!
Jag känner också ofta så att orden inte räcker för den pepp man vill försöka ge och det kan plåga mig.
Men när jag vänder på det så är jag glad för bara en kram eller en hälsning.
Då vet jag att någon tänker på mig och bryr sig om, det lyfter och räcker hela vägen och det är verkligen uppriktigt.
Ja, det kunde gått attans illa! Jag hoppas det inte är som Arbogaöl.. Tänker på dig och ber att fallet inte har skadat din redan tilltufsade nacke eller något annat.
Jag tycker det är synnerligen fräckt både av grytlock och småstenar att bara komma på tanken att överraskande fälla oss!
Men dom får stå där snopna för vi reser oss även om det kostar på med ont både här och där. Nästa gång är det vi som har övertaget!
Hm... kanske du skulle ha en liten bjällra i fickan som säkerhet för att kalla din man till uppmärksamhet att hans fru blivit överfallen av en liten stenjäkel?
Varma kramar!
Hej Albert är frisk och har varit på skolan, han sov från 17.00 till 07.00 på tisdag morgon, så han var utvilad och skulle på skolan. Men det blev en lung dag hemma i stället. Christoffer trivs på skolan och med kompisarna. Dom har korta dagar den här veckan. Nästa vecka då blir det hela dagar till 14.10 varje dag.
Sirpa
Skicka en kommentar