Fick en fråga på mitt förra inlägg som jag vill svara på. Flytten beror på flera saker, men framför allt tror jag att varje sak i ens liv har sin tid. Om någon sagt till oss att vi skulle sälja huset och flytta för fem år sen tror jag inte vi hade "varit där" ens i tanken. Allt eftersom min rygg sagt ifrån mer och mer har ju både ute- och innesysslor snedfördelats här hemma. Ska man ha hus ska man också orka sköta om det, och alla vi som har bott i villa vet vad det innebär för ett arbete.
Maken har nu en ny utbildning som han vill testa yrkesmässigt, han har aldrig bott utanför Norrbotten och innerst inne alltid haft en dröm om att göra det. Avstånden här uppe är ju oändliga och att arbeta i den branschen här uppe i norr innebär långa resor, att vara borta hemifrån veckovis och vem ska då sköta ruljansen hemma?
När företaget han jobbade på gick i konkurs såg han det som en ypperlig chans att skaffa sig ett nytt och intressantare yrke som också kunde befria honom från de yrkesskador han var på väg att få.
Vi är dödligt less på vintern som är lång och kall och snöigare och snöigare för vart år känns det som, vi vill ha kortare vinter och möta de blommande vårar som finns längre ner i landet. Dessutom vill vi se mer av Sverige och känner att det finns så många fina platser vi skulle kunna tänka oss att leva och bo på och nära intill.
Vi älskar att resa och ser möjligheterna till det som större, närmare en större flygplats med fler utbud.
Jobbigt kanske det är tills man är på plats, men det får man ju ta, det är inte jobbigare att flytta en bit bort än in till närmaste samhälle vi ska ju inte bära packningen på ryggen. För mig känns det långt jobbigare att bo kvar här i byn som pensionär.
Vi känner att vi vill se nya saker och uppleva annat, vi räds inte nya utmaningar och minnen är för mig något jag bär inom mig. Det finns exempel på personer vi mött som aldrig vill ha en förändring någonsin och de är för oss skräckexempel på hur vi inte vill bli! Vi människor har oftast inte fler måsten än dem som vi skapat oss själva, och att förändringar i tillvaron skulle ha med ålder att göra det tror jag inte!
Förhoppningsvis har vi väl några år till kvar att leva och nu känner vi att vi vill testa att leva dem på en annan plats än här i den vanliga myllan!
Barn o barnbarn hittar vägen till oss och vi till dem, kanske blir det ett större äventyr att komma till mormor/farmor då än det varit här. Många relationer växer med distansen.
Visst finns det vänner vi kommer att sakna, men de finns ju kvar, vi har inte haft så mycket umgänge här så jag tror inte att det blir någon försämring alls i det fallet.
Kanske hinner jag också träffa min mor som bor i GBG och mina syskon neröver och lära känna dem och deras värld mer. På en plats med bättre kommunikationer och närhet till allt kan jag också få lite utlopp för min konstnärliga sida kanske, i den mån jag orkar.
Vi ser framtiden som ljus och rik på möjligheter och hoppas att den drömmen slår in.
Vår tid är nu och vi vill ta vara på den!
Nonna
Maken har nu en ny utbildning som han vill testa yrkesmässigt, han har aldrig bott utanför Norrbotten och innerst inne alltid haft en dröm om att göra det. Avstånden här uppe är ju oändliga och att arbeta i den branschen här uppe i norr innebär långa resor, att vara borta hemifrån veckovis och vem ska då sköta ruljansen hemma?
När företaget han jobbade på gick i konkurs såg han det som en ypperlig chans att skaffa sig ett nytt och intressantare yrke som också kunde befria honom från de yrkesskador han var på väg att få.
Vi är dödligt less på vintern som är lång och kall och snöigare och snöigare för vart år känns det som, vi vill ha kortare vinter och möta de blommande vårar som finns längre ner i landet. Dessutom vill vi se mer av Sverige och känner att det finns så många fina platser vi skulle kunna tänka oss att leva och bo på och nära intill.
Vi älskar att resa och ser möjligheterna till det som större, närmare en större flygplats med fler utbud.
Jobbigt kanske det är tills man är på plats, men det får man ju ta, det är inte jobbigare att flytta en bit bort än in till närmaste samhälle vi ska ju inte bära packningen på ryggen. För mig känns det långt jobbigare att bo kvar här i byn som pensionär.
Vi känner att vi vill se nya saker och uppleva annat, vi räds inte nya utmaningar och minnen är för mig något jag bär inom mig. Det finns exempel på personer vi mött som aldrig vill ha en förändring någonsin och de är för oss skräckexempel på hur vi inte vill bli! Vi människor har oftast inte fler måsten än dem som vi skapat oss själva, och att förändringar i tillvaron skulle ha med ålder att göra det tror jag inte!
Förhoppningsvis har vi väl några år till kvar att leva och nu känner vi att vi vill testa att leva dem på en annan plats än här i den vanliga myllan!
Barn o barnbarn hittar vägen till oss och vi till dem, kanske blir det ett större äventyr att komma till mormor/farmor då än det varit här. Många relationer växer med distansen.
Visst finns det vänner vi kommer att sakna, men de finns ju kvar, vi har inte haft så mycket umgänge här så jag tror inte att det blir någon försämring alls i det fallet.
Kanske hinner jag också träffa min mor som bor i GBG och mina syskon neröver och lära känna dem och deras värld mer. På en plats med bättre kommunikationer och närhet till allt kan jag också få lite utlopp för min konstnärliga sida kanske, i den mån jag orkar.
Vi ser framtiden som ljus och rik på möjligheter och hoppas att den drömmen slår in.
Vår tid är nu och vi vill ta vara på den!
Nonna
4 kommentarer:
Hej Nonna!
Jag läste någonstans att man aldrig ska bo mer än 5 år på samma ställe och det tror jag på.Din flytt blir nog början på något nytt och fint för er båda.
Vad är din konstnärliga ådra för något?*nyfiken* Tidigare har jag vävt, men fått ge upp det, tyvärr. Jag har provat på allt möjligt inom handarbete, trivdes bäst med vävningen och lapptäckssömnad. Men måla, det kan jag inte!!
kramar från Lena (i Hälsingland)
Då har jag fyllt kvoten med råge jag har bott här i 21 år nu. Ja Lena jag tror som du att man ska röra på sig ibland och nu känns det rätt - vi får nog en nystart.
Jag har målat i alla år, tavlor, skyltar, reklam på bilar (jag hade en man som var billackerare)skrivit rim, visor och gjort album åt många människor det finns nog inget jag inte gjort, keramik, handarbeten där jag stickat, virkat och sytt. Numera är det lugnare gator jag går på, jag tar mest dan som den kommer och rensar och förbereder flytten.
Vet att du bor nära Söderhamn, där var jag ibland som barn hos min morbror Hugo o hans familj..men det är länge sen och han och frun är borta nu sen många år. Min kusin bor kvar fast vi har ingen kontakt tyvärr.
Hoppas du får det bra och du har ett så gulligt barnbarn och jag hoppas dopet blir jättefint.
Tack för ditt inlägg Lena!
Kram Nonna
Att bryta upp efter 21 års boende kan inte vara lätt, men otroligt spännande trots allt.
Lite avundsjuk är jag nog att ta det steget till en ny stad, nya omgivningar någonstans i Sverige, att få lära känna nya goa människor, att ha närmare till sydligare länder :-)
En nystart på ett nytt kapitel i ert liv!
Kan inte annat än bli bra och ni har ju varandra, du och maken :-)
Klart att Er dröm slår in, det har ni förtjänat.
Många varma, soliga kramar/ C
Tack Charlotte, lite spännande är det, men själva uppbrottet härifrån har vi funderat på i flera år..det är ingen impulsiv handling så det känns väl inte så dramatiskt.
Kommer ju att sakna barn o barnbarn, men de och vi, får komma till varann ändå. Alla jobbar och har så fullt upp med sitt vilket gör att vi inte träffas så ofta fast vi bor nära. Positivt tänk och kraft att förverkliga drömmar det skapar man till stor del själv så det gäller att inse att det NU som gäller och inte glo så mycket bakåt eller så långt framåt!
Soliga kramar tillbaka o tack!
Nonna
Skicka en kommentar