I söndags, den 23 sept skulle min mamma Edna fyllt 95 år - jag tänkte extra mycket på henne den dagen det är sex år sen hon flyttade till Ljusfolket och jag vet att hon har det bra där.
Fortfarande då det händer roliga eller omvälvande saker kan jag känna att jag måste ringa mamma och berätta..
Mamma var en bestämd person, mycket duktig med sina händer, sydde, stickade, virkade o vävde och av de spår som hon lämnat efter sig i den vägen är många kvar. Många mattor och dukar, kuddar och andra skapelser finns här..inom mig hoppas jag att även mina barn ska se deras värde, se det kvinnoarbete som lagts ner i "stulna" stunder i vardagen. För det var lite lyxigt att sitta ner och göra sånt, man skulle arbeta med hemmets praktiska göromål och annat, och det har satt spår även hos mig.
Fast jag yrkesarbetat i 36 år och nu äntligen är ledig - dessutom pga sjukdom, så kan jag känna att jag stressar lite inom mig de dagar jag gjort mindre synliga saker. Inte har jag någon redovisningsplikt att jag ska ha åstadkommit något, annat än möjligen för mig själv och mitt ingrodda beteendemönster...men ändå.
Tack mamma för allt du lärde mig - vi var inte likatänkande alla dagar, för vi var otroligt olika i sätt och tänkande, men jag vill ändå tro att vi haft respekt för varandras åsikter och lärt oss massor.
När Alzheimers dimmor tog den mamma jag var van vid fick jag en annan mamma och det hade också sitt värde. Ibland tänker jag att det är som att flytta till ett nytt ställe, man känner ingen och de människor man möter får man själv bilda sig en uppfattning om, utan att nån är där och färgar bilden med att säga "den är si och den är så".
Mamma och jag fick omvärdera varann, hon hade ingen minnesbild av mig sen tidigare, inga gamla fördomar eller mindre positiva skeenden i bakhuvudet och jag fick en nöjdare mamma på många sätt, en mamma som kunde lyssna och inte alltid stå i första ledet!
På sätt och vis blev jag ju lite mamma till henne i en del beslut hon inte längre kunde fatta själv längre..men jag vet att som äldre var det hennes största fasa att bli dement och innan hon kommit så långt i sin sjukdom att hon slutade reflektera över skillnaderna så var det många gånger förfärligt så klart! Huvudsaken är att man kan förlåta både sig själv och andra för det som blev mindre bra och att man kan minnas stora delar med glädje.
Tack kära Eva för att du gjorde iordning graven för vintern, dessutom just på mammas födelsedag känns så skönt att veta när man är 100 mil ifrån.
Söndag tog vi en tur ut i naturen, vi åkte till Mälbygården i Tillinge på deras skörde/hantverksmarknad köpte päron och äppelmos, sen susade vi vidare till Målhammar och Gula Stallet som är ett jättemysigt ställe som bedriver fåravel och har café/restaurang med lättare rätter samt försäljning av sina lokaltillverkade produkter. Vilka fårskinn..wow!!
Sen åkte vi på en smal väg ut i ingenstans, man fick stanna då man fick möte så smalt var det, men vackert.. så småningom kom vi ut mot Ängsö och där gjorde vi stopp och såg både på slott och kyrka blev många fina bilder..
Vi fortsatte mot Ängsö Fisk i Skurusund och till fiskaffären som ligger där ute, handlade rökt sik och abborre, så underbart gott, fast abborrarna var som nåldynor så försökte vi njuta - fiskhandlaren berättade att Kalixrommen kommer att kosta upp mot 2000:-/kg i vissa kretsar här nere - DET är den inte värd även om den är god! OK jag saknar den ibland men jag kan leva utan den - utan problem..Så vackert där ute med kossorna i hagen och den vackra timmerstugan nere mot en av Mälarens otaliga vikar.
En fin dag att lägga till bandet av många andra fina dagar - pärlor i livshalsbandet brukar jag kalla dem.
I tisdags efter Mindfulnessutbildningen åkte jag till Stockholm och kom både dit och hem, med rätt tåg och sittplats mitt i pendlartiden - jäklar det tar sig.
Flyttkartongerna hos Åkerlunds var stora som berg ändå hade de säkert plockat upp massor redan, jag vek kläder och la in i skåp o lådor och fick en jättegod lunch som Henrik fixade trots en hemsk förkylning.
Dottern skickade hem mig efter tre timmar, tur att ungarna är klokare än man själv som har lätt att bli besatt och tro att man klarar ALLT! De kommer att få jättefint i sin nya lya!
Lilleman lärde sig nya hyss, tränade flitigt på flirtning - låååånga blinkningar och numera kan han låta som en indian oxå a-wa-wa-wa..han tar små försiktiga steg ibland då han glömmer att han står fritt utan stöd, så hans promenerande blir säkert helt odramatiskt han ställer sig upp och sätter sig ner väldigt försiktigt, så det besparar honom många bulor o blåtiror. Har lovat mig själv att han ska få lära sig alla hyss jag kan, låt vara att det kommer att ta tid men föräldrarna månde blekna och kanske inte bara dom!! I bakgrunden kommer jag stå och småskratta!!
Efter läkarbesöket den 18 sept då det beslutades om slätrtg av höftleder, MR ländrygg och cortisoninjektion i troncantermuskeln så är läget betydligt bättre, det tog ca en vecka men nu kan jag gå kortare sträckor utan att ha så ischiassmärtor, de finns men de är nedtonade och några maror ska jag inte anmäla mig till - vardagsmaror till affären räcker så bra. Höftledrtg är avklarad, man remitteras till DROP-IN och går dit och betalar sin 100-lapp sen sitter man och avvaktar sin tur och när det är färdigfotat går man vart man vill!
Min vän Rani följde med mig och satt snällt och väntade medan jag gjorde invärtes fotografering - tack rara människa!
23 oktober ska jag göra MR och då ska Lars sitta vid fotänden och begapa skådespelet - han slipper inte undan för jag fick en kvällstid annars hade han inte behövt ta ledigt..jag har ju gjort det några gånger så jag vet vad det handlar om och mantrat "jag är inte rädd jag kan MR:a" tränas flitigt..dessutom kan jag ju numera tillämpa andningsankaret, där måste det ju vara PERFEKT!! Vad kan man avledas att göra i den trumman annars?? Ja det är klart fantisera om hur det ser förstås men den dagen den sorgen eller glädjen..jag ber att höftlederna ser bra ut så behöver jag inte oroa mig för det också.
Följer nu med spänning kusin Barbros kamp med en förfärligt ful nacke, diskbråck som måste opereras så hon hoppas få åka iväg nu till veckan och få det gjort..ska tänka på henne allt jag kan!!
När man var yngre oroade man sig för kroppens utsida och att den inte skulle duga och nu oroar man sig för insidan och vad den ska ställa till med - alltid häckar att hoppa över i livets hinderbana!
Nej nu säger min nacke stopp nu ska jag bege mig mot kastrullresan - kycklingwok ska det bli med vad huset har att erbjuda - det är en hel del ska jag säga!
Hej hopp i galopp o sköt om er! Lämna gärna ett spår efter ditt besök - alla åsikter mottas tacksamt!
Kram Nonna
Ev. stavfel står jag själv för till fullo!
Fortfarande då det händer roliga eller omvälvande saker kan jag känna att jag måste ringa mamma och berätta..
Mamma var en bestämd person, mycket duktig med sina händer, sydde, stickade, virkade o vävde och av de spår som hon lämnat efter sig i den vägen är många kvar. Många mattor och dukar, kuddar och andra skapelser finns här..inom mig hoppas jag att även mina barn ska se deras värde, se det kvinnoarbete som lagts ner i "stulna" stunder i vardagen. För det var lite lyxigt att sitta ner och göra sånt, man skulle arbeta med hemmets praktiska göromål och annat, och det har satt spår även hos mig.
Fast jag yrkesarbetat i 36 år och nu äntligen är ledig - dessutom pga sjukdom, så kan jag känna att jag stressar lite inom mig de dagar jag gjort mindre synliga saker. Inte har jag någon redovisningsplikt att jag ska ha åstadkommit något, annat än möjligen för mig själv och mitt ingrodda beteendemönster...men ändå.
Tack mamma för allt du lärde mig - vi var inte likatänkande alla dagar, för vi var otroligt olika i sätt och tänkande, men jag vill ändå tro att vi haft respekt för varandras åsikter och lärt oss massor.
När Alzheimers dimmor tog den mamma jag var van vid fick jag en annan mamma och det hade också sitt värde. Ibland tänker jag att det är som att flytta till ett nytt ställe, man känner ingen och de människor man möter får man själv bilda sig en uppfattning om, utan att nån är där och färgar bilden med att säga "den är si och den är så".
Mamma och jag fick omvärdera varann, hon hade ingen minnesbild av mig sen tidigare, inga gamla fördomar eller mindre positiva skeenden i bakhuvudet och jag fick en nöjdare mamma på många sätt, en mamma som kunde lyssna och inte alltid stå i första ledet!
På sätt och vis blev jag ju lite mamma till henne i en del beslut hon inte längre kunde fatta själv längre..men jag vet att som äldre var det hennes största fasa att bli dement och innan hon kommit så långt i sin sjukdom att hon slutade reflektera över skillnaderna så var det många gånger förfärligt så klart! Huvudsaken är att man kan förlåta både sig själv och andra för det som blev mindre bra och att man kan minnas stora delar med glädje.
Tack kära Eva för att du gjorde iordning graven för vintern, dessutom just på mammas födelsedag känns så skönt att veta när man är 100 mil ifrån.
Vi fortsatte mot Ängsö Fisk i Skurusund och till fiskaffären som ligger där ute, handlade rökt sik och abborre, så underbart gott, fast abborrarna var som nåldynor så försökte vi njuta - fiskhandlaren berättade att Kalixrommen kommer att kosta upp mot 2000:-/kg i vissa kretsar här nere - DET är den inte värd även om den är god! OK jag saknar den ibland men jag kan leva utan den - utan problem..Så vackert där ute med kossorna i hagen och den vackra timmerstugan nere mot en av Mälarens otaliga vikar.
En fin dag att lägga till bandet av många andra fina dagar - pärlor i livshalsbandet brukar jag kalla dem.
I tisdags efter Mindfulnessutbildningen åkte jag till Stockholm och kom både dit och hem, med rätt tåg och sittplats mitt i pendlartiden - jäklar det tar sig.
Flyttkartongerna hos Åkerlunds var stora som berg ändå hade de säkert plockat upp massor redan, jag vek kläder och la in i skåp o lådor och fick en jättegod lunch som Henrik fixade trots en hemsk förkylning.
Dottern skickade hem mig efter tre timmar, tur att ungarna är klokare än man själv som har lätt att bli besatt och tro att man klarar ALLT! De kommer att få jättefint i sin nya lya!
Lilleman lärde sig nya hyss, tränade flitigt på flirtning - låååånga blinkningar och numera kan han låta som en indian oxå a-wa-wa-wa..han tar små försiktiga steg ibland då han glömmer att han står fritt utan stöd, så hans promenerande blir säkert helt odramatiskt han ställer sig upp och sätter sig ner väldigt försiktigt, så det besparar honom många bulor o blåtiror. Har lovat mig själv att han ska få lära sig alla hyss jag kan, låt vara att det kommer att ta tid men föräldrarna månde blekna och kanske inte bara dom!! I bakgrunden kommer jag stå och småskratta!!
Efter läkarbesöket den 18 sept då det beslutades om slätrtg av höftleder, MR ländrygg och cortisoninjektion i troncantermuskeln så är läget betydligt bättre, det tog ca en vecka men nu kan jag gå kortare sträckor utan att ha så ischiassmärtor, de finns men de är nedtonade och några maror ska jag inte anmäla mig till - vardagsmaror till affären räcker så bra. Höftledrtg är avklarad, man remitteras till DROP-IN och går dit och betalar sin 100-lapp sen sitter man och avvaktar sin tur och när det är färdigfotat går man vart man vill!
Min vän Rani följde med mig och satt snällt och väntade medan jag gjorde invärtes fotografering - tack rara människa!
23 oktober ska jag göra MR och då ska Lars sitta vid fotänden och begapa skådespelet - han slipper inte undan för jag fick en kvällstid annars hade han inte behövt ta ledigt..jag har ju gjort det några gånger så jag vet vad det handlar om och mantrat "jag är inte rädd jag kan MR:a" tränas flitigt..dessutom kan jag ju numera tillämpa andningsankaret, där måste det ju vara PERFEKT!! Vad kan man avledas att göra i den trumman annars?? Ja det är klart fantisera om hur det ser förstås men den dagen den sorgen eller glädjen..jag ber att höftlederna ser bra ut så behöver jag inte oroa mig för det också.
Följer nu med spänning kusin Barbros kamp med en förfärligt ful nacke, diskbråck som måste opereras så hon hoppas få åka iväg nu till veckan och få det gjort..ska tänka på henne allt jag kan!!
När man var yngre oroade man sig för kroppens utsida och att den inte skulle duga och nu oroar man sig för insidan och vad den ska ställa till med - alltid häckar att hoppa över i livets hinderbana!
Nej nu säger min nacke stopp nu ska jag bege mig mot kastrullresan - kycklingwok ska det bli med vad huset har att erbjuda - det är en hel del ska jag säga!
Hej hopp i galopp o sköt om er! Lämna gärna ett spår efter ditt besök - alla åsikter mottas tacksamt!
Kram Nonna
Ev. stavfel står jag själv för till fullo!
3 kommentarer:
Hej Nonna!
Fast min mamma dog -91 och min pappa -81 kommer det ibland på mig att jag ska ringa och berätta, fråga.... Det är så mycket jag skulle vilja veta som aldrig blev sagt. Är det så för alla eller kan en del bara släppa taget?
Jag beundrar dig som orkar vara med barnbarnet så mycket! Jag blir trött bara på en timmas besök. Vi har nog för lite kontakt helt enkelt.
Rökt abborre, så gott! Fast jag fick höra i veckan att inget slår rökt MÖRT?!
Jag beundrar ofta dina bilder i din blogg, du är en duktig fotograf.
Funderar på att ringa om en kurs i mindfulness, kommer mig inte för bara. Men träffar om pilgrimsliv ska jag gå på startar 4 okt.
Jag skulle vilja sova nu, men är alldeles för rastlös. I morgon ska här höststädas, gruvar mig trots att jag inte kan göra så mycket. Men vart ska jag ta vägen?? Känner mig mest vara till besvär när tjejerna sätter igång.
Kram på dig!
Vilken fin kärleksförklaring Du skrivit, tagit med både bra och mindre bra - så är ju sanningen.
Stor kram till Dej från mej
//eva
Lena; ja jag tror att många har saker som inte blev sagda och visst har man frågor om gamla tider som dyker upp. Kan ändå tänka tillbaka med glädje och jag vet att de har det bra, efter att via medium pratat med dem så sa mamma att "jag skulle inte vilja tillbaka, vi har det så bra"!
Tycker MFN är bra är nu inne på 3:e veckan med meditation och kan nästan säga att det går lite bättre, ibland i alla fall, på varje träff redogör vi var och en för hur det gått och för våra upplevelser o ev förändringar.
Tack för att skrev och grattis till att ha fått kissemiss tillbaka de gör sina lovar ibland är de lite längre. Kram
Eva; ja så är ju livet inte älskar alla oss och inte kan vi älska alla men vi får göra så gott vi kan och varje möte med en annan är för att vi ska lära något-där håller jag med Kaj Pollak.
Stooor kram tillbaka! Sköt om dig!
Skicka en kommentar