När jag var ett litet barn..

Då tyckte jag om att läsa och teckna som innesysselsättning och att åka skridskor och skidor som utenöje vintertid och att ströva omkring och plocka blommor och cykla sommartid.

Jag umgicks med djuren som fanns i hagar runt omkring gården, kossor, kalvar, hästar, får och

med katterna så klart. Vi hade alltid katt och min far som var en skojsam man sa långt efter att de slutat att ha katter "Nej nu måst´man hem till katten" när han tyckte att det var dags att bryta upp efter nån middag eller annat besök hos bekanta.

Man hoppade hage, höjdhopp och längdhopp, sköt prick med luftgevär och pilbåge, kastade pil och lekte indianer och vita med kusin Stefan.

Man sov i tält och lyssnade på myggornas inande tills ögonen föll ihop.

Småkusinen Leif, som sommartid brukade vara hos vår granne, som var hans farmor/farfar, hade jag affärsverksamhet ihop med, vi sålde blåbär och kottar och kvistar och hade ritade papperspengar och en lysande verksamhet.

Ibland undrar jag vad det blev av honom.??

Jag älskade att sitta på pappas rödmyra och låtsasköra långa sträckor, men man fick akta barbenen när den var nykörd så man inte brände sig på motorn.

Hos kusin Eva i Inigår´n lekte vi sommartid lekar med pojkarna som brukade vara hos skollärarna Guth, grabbar från Kalles hemorter i Dalarna, vi sprang som galningar och en gång när dottern i huset hade nyskurat hallen med såpa kom en av de här grabbarna susande in och drattade på baken och kanade iväg som en såpad gris. Att han inte slog ihjäl sig har jag inte fattat än. Vi fick äta av deras trädgårdshallon och de var stora som jordgubbar eller var det för att man var mindre själv.

Vi besökte tant Marta och farbror Axel i deras stora Norrbottensgård och hälsade på en tant som bodde på deras vind som hade mycket att berätta. Eva du minns kanske vad hon hette?? Hon visade oss foton av sina släktingar i Amerika, jag minns att en av dem hette Leslie, och vi gjorde stora ögon för TÄNK att ha släkt ända i Amerika.

Vi samlade kläder för att skicka till Ryssland med pappas morbror Emil ifrån Haparanda som hade sin syster där, hon gifte sig med en finländare som rekryterades av ryssarna under 1:a världskriget och blev kvar där i fattigdom och nöd. Tänk alla de historier som berättades då de kom hem från sina resor dit, hur de "smugglade in" kläder i stora kappsäckar och sa att det var deras eget bagage och åkte hem tomhänta för att hjälpa sina ryska släktingar. Undra på att man var rädd för ryssen för man hörde inte många positiva saker. Allt man växte ur gav man till Ryssland under många år för jag hade ju inga syskon som skulle ärva kläder och skor efter mig.

Sommarkvällarna var ljusa och långa, farbror John satt på sin gråa brotrapp och spelade dragspel, han var duktig men väldigt självkritisk, han tyckte inte han nådde upp till Jularbos kvalitet. Pappa och jag brukade hälsa på honom i hans stuga och han spelade för oss och vi lyssnade med andakt, sen berättade han om sin tid som flottare på Vassholmen och andra skrönor om ungkarlslivet som spelman på logdanser runt om i bygden.

På hemvägen gick vi förbi prästkrageängen och plockade en bukett till mamma som varit hemma och lagat middag eller fixat nåt plagg som skulle sys klart.

Så bekymmerslöst livet var långt från mobiltelefoner och datasurfande och uppkoppling i alla väder - jag skulle önska alla världens barn minst en vecka/år i den miljön - det skulle ge distans till nutidens stress.

Faktiskt så var mycket bättre förr....när man tänker efter.

Kram Nonna