Livet lekte vi var mänsklighetens hopp...

I en grå timrad stuga, som aldrig hade sett nån färgburk i hela sitt hundraåriga liv, bodde farbror John. Han hade en dubbeldörr som gnisslade och vinglade till då man öppnade den, och sen kom man in i en "kallfarstu"och sen såg man en spegeldörr framför sig som jag minns som väldans stor, men det berodde nog inte på att den var större än en vanlig ordinär dörr utan på att den som tittade var kortare i rocken än nu. I den satt en jättenyckel och när man försiktigt knackat så kunde man kliva på.

Farbror John var nog född i slutet av 1800-talet och bodde ensam i sin stuga. Det sas att han varit förlovad i sin ungdom men att hon lämnade honom för en annan och sen förblev han ensam. Jag minns att jag gick dit med lite matvaror han beställt ibland, kalvsylta tyckte han om och det var bra för hans dåliga mage. Han var kutryggig och höknäst och bar blåa arbetskläder som de flesta farbröder på landet gjorde. Han hade ont i ryggen ibland och var ofärdig men han hade slitit hårt i flottningen.

På gården fanns en brunn och därifrån hinkande han upp sitt vatten, jag kan se järnspannen och höra kedjan gnissla då den susade iväg ner i brunnen och upp kom den fylld med vatten som han sen bar in till sin köksbänk.

Mina sex kusiner i grannbyn, barn till pappas bror Sven o hans Helena, kom ibland på söndagsmiddag till oss. Då genade de genom skogen och över farbror Johns gård och han brukade förskräck fråga "I komma väl ät allen?" Ni kommer väl inte ensamma betyder det och när dom sa att mamma och pappa kommer snart så var han nöjd.

Vi vart många runt middagsbordet som byggdes ut och höjdes upp från vardagsrumsbordet i jakaranda, och det kom kalvstek och gräddsås och våra egna mandlar från landet och kokta hemodlade morötter och pappas älskade ärtskidor som han vårdade ömt, jag tror han pratade med dem jämt, alltid fick man en påse med sig hem sen då man for.

Efterrätten var ibland Charlotte russe och det har jag inte ätit på massor av år tror jag ska försöka skapa en sån till jul.

Mina kusiner som var tre pojkar och tre flickor var trevliga barn och vi umgicks ju då och då hemma hos varann. Gunnar som är jämngammal med mig, vi gick i samma klass i sex år, han fick som barn den fruktade sjukdomen barnförlamning, polio, jag minns hur hemskt det var och han har fortfarande sviter efter den fast han klarade sig förhållandevis bra många hamnade ju i rullstol. Thyra är två år yngre och hon var en pojkflicka lekte riviga lekar och for högt och lågt hon hade en mycket stark vilja och vi brukar prata om de här åren med Nikkalakalasbyxor som stacks som attan och yllekjolarna som frös till is i pulkbacken.

I Nikkala, som är en by utanför Haparanda, tillverkades de här blå strumpbyxorna av ylle som värmde bra men stacks och kliade om man inte tålde yllet. På den tiden hade flickorna kjol särskilt som det fanns många som ansåg att kvinnor inte skulle bära byxor, det var synd enligt den laestadianska trosinriktningen .

Men trots allt var det bättre än med strumpor och livstycke, som var den tidigare modellen, för då blev det en glipa mellan underbyxan och strumpan och det var inte skönt då det var kalla grader och pulkbacken var isig och fin och inbjöd till hiskeliga farter på papperssäck eller träpulka.

Mina föräldrar brydde sig inte om Lars Levis lära, fast ibland gick de ju på stormöten och i bönhuset, men det var ju den tidens folknöje och jag minns ännu min förskräckelse första gången jag såg nån få liikutuksia. Min kusin var inte lika förskräckt hon tyckte det var ett litet nöje att se sin "moster rocka loss" som hon sa, ja det var väl vår tids möte med det andliga.

Den första vinten jag gick i skola var det över 40 grader kallt och jag envisades att gå till skolan, där jag promenerade hemifrån och gick 2 km påbyltad som en liten boll. Lappmössa och lappskor hade jag och hemsydda vantar, inte stickade.

Jag tassade in i skolan på min skinnklädda fötter och skred fram tyst som ett andeväsen och höll på att ställa till så att syfröken fick bäras ut med fötterna först, hon hörde ju mig inte komma och jag bara stod där när hon vände sig om.

Skriet ekar ännu mellan stenrösena kring skoltomten.

Jag minns att jag älskade att fläta mina kusiners hår både Berit, Thyra o Gunilla hade långt hår.

De äldsta kusinerna var pojkar och så pass mycket äldre än oss, så vi lekte nog aldrig med dem, varken Land o Rike, Burk eller Kurragömma kan jag minnas att de deltog i. ..men jag minns inte allt -som sagt. Den ena kusinen var speciell med maten han åt inte köttbullar tex utan potatis och lingonsylt och jag var ypperligt förvånad hur nån ville avstå köttbullar ???men han åt sin sylt och potatis till stor förtret för hans mor som rullat köttbullar åt en hel församling.

Han har dock blivit en stor stark karl och som vuxen tror jag menyn förändrats för han jagar älg här uppe varje år och lite köttfärs blir det alltid.

Den här killen han gick i sömnen och vaknade inte av nånting, han kunde gå ut barfota mitt i vintern utan att vakna och knallade ut i ladugården och bredde sin filt över mjölkmaskinen så den inte skulle frysa. Själv fick han frysa men det var en annan historia.

Kära nån vad man minns då man låter tankarna släppas lös det gäller bara att komma ihåg det man vill minnas och glömma bort det som int´behövs.

Nog för i dag snart tror ni ju att jag "gått i barndom" eller som pappa skulle sagt "nö gjär do i barndömen"

Kram i snöknarret som mest bestod av is idag på min halvmilapromenad med livet som insats.

Nonna