Min far - kavalleristen

Min far, Karl Albert, föddes 1908 på gården Backen, i den by som vår landshövding satt på kartan, hans hemby Kälsjärv, som andra barn till Anna (f. Juusola från Haparanda) och Albert Ekman. Året före honom hade Sven anlänt och efter dem kom det ytterligare sju barn. Heter man Karl och föds på Backen så heter man Back-Kalle så klart i folks mun, för att skiljas ut från andra Kallar i byn..och närliggande byar.

Farmor Anna fick jag aldrig träffa hon dog innan jag föddes och det konstiga är att hon dog inte alls långt ifrån där jag bor nu.

Hemmet var fattigt som de flesta småbönders var då och jag vet att pappa berättade att nog var det många kvällar farmor gick och la sig på tom mage för att barnen skulle få mat.

Hon fick ju många barn och slet tungt, hon miste barn tidigt och miste sin dotter Tyra vid 24 års ålder då hon dog i ambulans på väg till Bodens garnisionssjukhus av brusten blindtarm.

Kusinen Thyra är döpt efter henne.

Jag vet att pappa sörjde Tyra väldigt, hon var ju i blomman av sitt liv, glad och glittrande beskrevs hon och det bekräftar alla kort man ser på henne.

Farfar var en lång mager man med Vegamössa som jag minns honom. De sex kusinerna, Svens barn, har säkert många fler minnen av honom för han bodde hos dem i många år. Farfar blev blind av glaukom och den sjukdomen har ärvts av fler i familjen bl.a pappa Kalle.

Han fick droppa i ögonen i många år för att sänka ögontrycket och rädda synnerven.

Pappa Kalle har trampat samma gator som nu barnbarnet Caisa trampar nu, han var i Umeå i flera år han gjorde sin rekryt på Norrlands dragonregemente, K4 i Umeå.

Han älskade hästar och ju vildare och bångstyrigare de var, dess större utmaning med att få dem fogliga och lydiga.

När andra världskriget ( 1939 - 1945) bröt ut hamnade han i Skåne som kavallerist och fick lämna sin förlovade fästmö Edna och ta tåget ut i en oviss framtid.

Ett minne jag har är då han berättade om när han tog bondpermis för att åka hem och hjälpa till med skörden. Han hoppade på ett tåg i farten en mörk kväll och först då de åkt ett tag insåg han att han satt på ett tysktåg. Soldater överallt, trötta, de flesta sov, på väg upp till Narvik via Kiruna och han berättade att han vågade inte röra en fena han satt stilla, drog ner mössan och låtsades sova tills han närmade sig Boden och då när tåget saktade in för ett stopp hoppade han rakt ut i ingenting för att komma därifrån. Herregud vad han ska ha varit rädd, han sa att han visste att fattar dom vem han är så drar dom sig inte för att skjuta honom och kasta av honom och Gud allena vet om han skulle hittats ens.

Haltande och med skrubbsår efter avhoppet sökte han sig till civilisationen och hem till familjen och mamma som inte visste att han var på väg ens, trodde att hon såg ett spöke då han plötsligt dundrade in. Behöver jag säga att de inte hade mobil då??

Sån var han min far viljestark med ett hjärta av guld.

Att han fick nåt straff för Bondpermisen har jag aldrig hört, men vissa saker talar man lite tystare om.

I hans barndomsby hade dom ett folkdanslag och där var han med i många år, själv fick jag lära mig dansa schottis och hambo på rumsgolvet hemma i huset med far vid armen. Idag kan jag bara schottisstegen för jag har inte hållit kunskapen vid liv men intresset var för svalt.

Han berättade om då de åkte omkring i bygden och hade dansuppvisningar och en del var nervösare än andra det var många turer som skulle tränas in och mycket som skulle stämma.

Ruben och Theresia - som var gifta i tusen år, var grannar och barndomsvänner till pappa och de dansade också och på en av uppvisningarna så stod de framför pappa med danspartner och när musiken gnisslade igång så hände - INGENTING - Ruben som skulle föra hade drabbats av en blackout - eller som Kalle sa - det svartna för han - och glömde steg och alltihop, men Kalle fann på råd, eftersom han var strategiskt placerad "bakom baken" på herr Nilsson så tog han helt resolut och sparkade honom i ändan DÅ vakna Ruben och de kom igång.

Ibland skulle jag ge vad som helst för att få prata med pappa om saker som varit, man hade inte vett att skriva ner, spela in o bevara alla hans historier - man tog för självklart att han alltid skulle finnas och kunna berätta - och nu är ju det försent, men det är viktigt att skriva ner det nu medan jag minns, sen finns ingen som minns.

Han jobbade åt Vägförvaltningen i många år och skulle just gå en kurs till vägmästare då olyckan var framme och han blev påkörd av en bil. Han stod och spettade svallis på vägkanten med ett järnspett eftersom det fanns ett ställe som drabbades hårt av rinnande vatten från berget ovanför och blev en trafikfara. Då kom en - redan på den tiden - stressad gårdfarihandlare, dvs resande i korta och långa varor, susande i sin bil och bromsar då han ser pappa och får naturligtvis sladd och kör på honom och han flyger genom luften en massa meter och landar ute i terrängen, medvetslös och illa skadad.

Telefonsamtalet hem till oss minns jag - som var 5 år gammal våren 1954 - än idag, hur mamma trodde den som ringde skämtade först ( han gjorde ofta det) men till sist förstod att det var sant och att man inte visste hur det gått med honom. ..om han levde eller var död. .men det ska jag berätta om i nästa inlägg.

Tack Caisa för din begäran nu ska jag skiva om morfar och mormor i kommande inlägg mycket har du hört men kanske inte allt och du kan ju bevara det i minnet eller på datorn.

I min värld idag, har det varit bassängträning och arbete och sen for jag hem till lilla sessan tivolitass som välkomnade mig med ett tigerbett i benet, nu skulle ni se henne, nu sover hon i sin grönlaserade EVE-margarinlåda på farbror Johns stol ( en sliten skostol från hans grå stuga som jag alltid satt på då vi var där) alldeles vid kaminen. Mysfaktorn är hög ska jag säga. Maken, som förövrig högljutt snarkande tillbringar en stund på soffan, framför Rickard Sjöberg eller Martin Timell eller vem det nu är , har köpt grillad kyckling så nu ska det bli sallad o sen får vi se vad som händer tror det är något program om det okända ikväll och det ska jag se för det intresset har väckts av min far som "såg" en hel del men det kommer det mer av sen.

Kram alla vänner från Nonna