Här fortsätter mina minnesbilder av min far, naturligtvis ett axplock från de 47 år vi fick tillsammans. Som övertygad anhängare av mediala förmågors budskap har jag lyssnat på min far som flera gånger "såg" saker. En gång var han, hans bror och syster på väg att slå myrängar, som man gjorde förr för att dryga ut djurfödan under vintern, då dom såg en av sina grannar gå in i en lada en bit bort. Alla tre såg honom och pratade om varför han gick in där om han kanske skulle vila en stund, de visste att han var i skogen och högg ved.
Då dom kom fram kikade dom in men ladan var tom, det fanns ingen annan utgång än den glugg han gått in genom så dom borde ju sett om han gått ut igen. Märta blev alldeles "vit i ögonen" som Kalle sa och de misstänkte genast att han varslat!
Samma dag hittade de mannen död han hade huggit sig illa och förblött. Han ville nog bara ta farväl när han gick över till andra sidan.
Man hade ju tid att lyssna på tystnaden förr, tid att se saker och lyssna inom sig själv man hade inte så många störningar som man har idag, media och allt som "ligger på oss" hela tiden så man uppfattade energier bättre.
Jag hade väntat mig att pappa skulle "blinka" till mig åtminstone men jag har nog inte rätt kanal inne.
Det där kan man diskutera tills man dör utan att komma vidare och det är ju så att man kan inte övertyga dem som inte vill tro men de som ska ha tillgång till budskapen de får det och resten ska nog inte ha det.
Så finurligt är nu detta livet att vi inte ska räkna ut ekvationen förrän vi kommit till slutet.
Pappa blev påkörd och förd till Kalix sjukhus och på den tiden var det inte att bara att ta bilen och susa dit och hälsa på. Vi hade ingen bil, vi åkte ju rödmyra och cyklade och mamma fick skaffa barnvakt till mig och åka dit med bussen och se med egna ögon att karl´n levde.
Kan ni gissa vad som var hans största trauma där han låg med kroppen i bandage och benet i vädret?? Jo han ville träffa den som hade kört på honom för han tyckte så synd om karl eftersom nån berättat att han var helt chockad och inte trodde att Kalle levde förrän han fick se det med egna ögon. Så dom fick mötas och nasaren och grät och sa att han var helt övertygad att han kört ihjäl karl´n för ingen kan ha överlevt den luftfärden, och han hade sagt det till alla att "jag har kört ihjäl en människa", men han var så lycklig när han nu förstod att han levde och pappa var ju snar till förlåtelse så dom bestämde att dom skulle ses fler gånger, vilket dom oxå gjorde.
Jag minns att han i flera år gick och fick sjukgymnastikbehandling av Mary som gav honom kortvåg. Mary som var gift med en av grannpojkarna hemifrån byn låg alltid hööögt i kurs hos Kalle.
Nå, hem kom han och han levde i 41 år till så det var ju en herrans tur.
Han bytte dock arbetsgivare och gav sina återstående arbetsföra år till 1970 åt ASSI.
Jag minns att jag alltid längtade till han skulle komma hem, han bodde ju borta under veckorna han jobbade och sen hoppade han på rödmyran och tog på lädermössan och tratten och susade hem igen.
Där snackar vi inte integralhjälmar och det hände en gång att Kalle somnade på sin mc, nickade till så pass han for ner i diket och lyckades mosa tratten, tror ni han grämde sig över skrubbsåren, nej tack, det var tratten som var ny och så bra som var den stora sorgen.
Han kom hem med ryggsäcken full av smutstvätt och gamla matburkar och naturligtvis godis till mig, Dixikola mmmm. ibland gick väl även Rival att trycka ner i gapet.
Jag minns att jag satt i rummet bredvid köket och läste tidningar som han "korpat" där han bodde och åt kola tills jag nästan sprack. Sen kommer jag ihåg att jag önskade mig svarta slalombyxor med hälla under foten, det var supermodernt då, men pengarna räckte väl inte eller det var annat som prioriterades istället, men så dog farfar på vintern och mamma o pappa diskuterade begravningskläder i telefon eftersom han var i Karlsborg på jobb och det bestämdes att jag skulle få "de välsignade byxorna" att ha på mig på begravningen.
Jag skrek HURRA och jublade tills jag kom på att det var för att farfar var död jag fick dem och då skämdes jag, jag tror jag skäms än, pappas pappa var död och jag tänkte på mina egna klädfrosserier.
Vi är inte mer än människor, o farfar stod mig inte så nära, jag hade inte träffat honom så ofta men visst var det skamligt!
Idag har jag varit på barnkalas till mitt barnbarn som fyller nio imorgon. Just nu har han och kusinen Josefina barnkalas på Folkets Hus i Töre för 26 inbjudna barn och en del vuxna. Menyn är varm korv med bröd, glass och godispåsar. De kan ju galoppera fritt och klättra och spela boll och vad som helst som de kommer på i den lokalen och mormor som är proffs på städmaskiner och annat, städar som en dans efter föreställningen.
Simon (som är 10 månader yngre) har varit med mig och de försvann som oljade blixtar upp på Stoffes rum och har spelat dataspel tills tårtan stod på bordet.
När Stoffe bodde i sin mammas mage och det var på sluttampen så gick hon och min dotter upp på vinden och kollade på babykläder och startpaket och Gud vet allt och sen blev dottern så sugen på baby att de helt enkelt fick lov att åka hem och göra en egen.
Min Lars brukar säga "ja, så går det då man går på vindan och ser på babysaker, det är därför jag aldrig vill fara och se på hundvalpar".
Så kan det va´kram på er //Nonna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar