Under andra världskriget var mina föräldrar fortfarande barnlösa, de gifte sig 1941, under brinnande krig och köpte då det röda huset där jag växte upp, av skomakare Oskar Arm. Armétorp 1:2 var fastighetsbeteckningen. Finlands gräns ligger ju bara 5 mil härifrån och Finlands folk led svårt av kriget. I Sverige utbröt en sannskyldig nationell yra. Finlandsaktivisternas slagord blev "Finlands sak är vår" en våg av solidaritet med Finland sköljde över landet.Mina föräldrar och mina morföräldrar bestämde sig för att öppna sina hem för krigets barn och till mamma o pappa kom 2-årige Kauko Ilmari Hämäläinen. Hans lite äldre syster Marjatta kom till mormors. Tänk er bara att tas från sin stora familj ( de var åtmistone 7 barn) och komma till främmande folk, inte kunna ett ord svenska, inte förstå vad dom pratar och helt lämnas i andras vård. Tur hade du Kauko att du kom till bra folk och jag vet att mamma o pappa ville behålla honom men familjen ville ha tillbaka honom och sen vet ingen av oss hur det gick för honom. Vi hoppas det gick bra och att han aldrig glömde vad de gjorde för honoom, han var 2 år då han kom och 6 år då han åkte tillbaka. Vilket trauma för alla!
Kvar i min ägo finns nu medaljen Benignitatis humane - Finlandia Memor som delades ut till dem som tagit hand om barn ur de krigsdrabbade familjerna. Utdelningen finns det ju en liten historia kring , runt min far fanns alltid historier. De hade samlats i Kalix kyrka alla de familjer som var aktuella och det var ju så klart väldigt högtidligt nästan som vid Nobelprisutdelningen. Mamma viskade till pappa "Hur ska man göra?" pappa svarade att "vi ser ju hur dom andra gör" ja, hur tror det gick, först att ropas upp var Herr och fru Karl Ekman så det fanns ingen att "apa efter" men tacka och bocka och niga kunde de ju så det var bara att ta emot.
Så här fint står det på det papper som följde med medaljen, som för övrigt är ca 5 cm stor och 2 mm tjock,
HERR OCH FRU KARL EKMAN HAR FÖRLÄNATS MEDALJEN
BENIGNITATIS HUMANAE FINLANDIA MEMOR
SÅSOM BEVIS PÅ ERKÄNSLA FÖR UPPOFFRANDE ARBETE
FÖR DE NÖDLIDANDE I FINLAND ÅREN 1941 - 1946.
HELSINGFORS DECEMBER 1946
Med medaljen följde en bok som heter Finland in pictures med text på finska och engelska och underbara bilder av "de tusen sjöars land" och på uppslaget i boken står följande skrivet med bläck
Den åttonde Juli år 1947
Gud välsigne er det, att ni öppnade edra hem hem för mig,
barn av Finland, och skänkte för mig edra hjärtans värme.
Kauko Hämäläinen
Den här boken älskade jag att bläddra i som barn och att se på alla bilder av Kauko i albumet som vi hade hemma, i de mest olika sammanhang, glittrande glad och brunbränd, med katten som han för övrigt drog i svansen så den sprang kilometervis bara den såg honom, och på cykel och på ängen med mamma ja överallt förevigades han med den gamla lådkameran som jag också har kvar och som tog kanonbra bilder nästan lika bra som vår egen Canon EOS 400 D.
Allt har sin tid och nu ska vi äta frukost min barnbarnspojke nr 3 och jag. Sen får vi se, ute snöar det lapphandskar, ifall det är kramsnö kunde vi ju göra en ljuslykta kanske, vi ser vad vi hittar på. Mina tankar är i dag hos min farbror Per o hans anhöriga som vakar vid hans sida, den sista av Annas o Alberts barn som nu är svårt sjuk, den charmige, lite blyge, alltid glade Per, som med sina snickarförmågor byggt så mycket fint och fått så många fina år med de sina. Hans livskamrat i över 50 år lämnade honom i våras och kanske vill han nu följa henne och jag tror ju att det finns många som tar emot honom om det nu blir så - på andra sidan - där finns de ju hela hans barndomsfamilj o hans älskade Viola. Tacka för alla år ni ha fått ha honom Majsan och Christina!
Mot frukostbordet och lapphandskarna.
Nonna
5 kommentarer:
Trevligt att läsa om Kauko, men ett par små tillrättalägganden vill jag lämna. Barnen rycktes inte ur föräldrarnas armar för att skickas iväg mot deras vilja. Det medges att särskilt mamman lämnade ifrån sig barnet motvilligt - en helt naturlig känsla. Det var summan av en rad andra omständigheter som fick föräldrarna till att välja en tryggare tillvaro för de små. Och ingen kunde föreställa sig att vistelsen i Sverige skulle komma att vara flera år. Sex,sju månader tänkte man. Under vinterkriget blev det inte ens det. Om du sett Den bästa av mödrar kanske du kan förstå Kaukos kluvenhet, att avstå från kontakt med Sverigefamiljen, som han som 6 åring uppfattade som sin, men som "lämnat bort honom". Den finska familjen hade han definitivt glömt och de kände knappast igen honom heller. Tiontusentals finska barn har drabbats av just dessa separationer.
Boken Finland in pictures följde inte med medaljen. Den har troligen Kaukos föräldrar skickat. Det är svårt att tro att en liten pojke kan formulera att så fint tack.
Slutligen ett råd. Försök leta upp Kauko i Finland. Han kommer att bli glad när ni hittar tillbaka till varandra.
Inte tror jag att nån skickade iväg sina barn av andra skäl än att ge dem trygghet som de inte själva -pga krigstillståndet - kunde erbjuda. Men jag tänker på det ur barnens synvinkel att komma till folk som talar ett annat språk och inte känna igen sig, det kan inte ha varit lätt.
Inte heller förebrår jag Kauko att han inte höll kontakten det skulle ju i så fall varit hans familj som upprätthöll den, jag tänker mig att han varit välkommen tillbaka som sommarbarn under sin uppväxt och det kanske berikat hans liv.
Kanske var det så med boken att de fick den av familjen senare, det var ju fint av dem, att Kauko hade skrivit inledningen har jag aldrig trott?? utan jag trodde att alla fick den boken vid utdelningen och det skrevs av dem som hade hand om den delen.
Eftersom nu mamma o pappa är döda och jag själv inte kan prata finska och heller inte någonsin träffat honom eftersom jag inte var född då han fanns i familjen, så har jag inte letat efter honom.
Jag har en kusin i Finland som talar språket flytande och vi har faktiskt pratat om att han kunde forska lite efter honom.
Jag har tyvärr inte sett filmen Den bästa av mödrar men hört att den är bra.
Vi får så olika saker att gå igenom under våra liv och kanske skulle han inte finnas i mina föräldrars liv längre än de här åren men jag vet att de alltid då och då - under hela sitt liv - funderade hur det gått för honom och om han hade det bra. Som jag skrev det var ju ett trauma för ALLA!
Det var synd att jag inte kunde komma in på din blogg så jag kunde läsa lite om vem du är och vad du gått igenom i det här fallet.
Tack för att du ville läsa min blogg!
Nonna
Hej
Tack för hjölpen
Har fått en likadan medalj av mina föräldrar. De tradde att det var ngt jag hade köpt på någon loppis. Jag är visserligen inte pur ung men nog kommer jag ihåg om jag köpt en sån här. Och nu har jag, tack vare dig, fått reda på vad det är för något. Nästa steg blir att berätta för mina föräldrar vad det är. Allt med den faller liksom på plats när jag läste din blogg. De är nämligen från Kalix. De bodde också där under kriget. Nästa gång jag träffar dom ska jag fråga lite mer om de har någon bok och om de har ngt mer att berätta.
Så tack igen
Mvh
Daniel
Har av en ren slump fått tag på ett exemplar av denna medalj på loppis. Blev djupt rörd när jag läste din blogg och kommer att bevara den ömt...
Lars-Erik, Falun
Helt fantastisk om jag med mina minnen lyckats hjälpa nån annan och löst nån gåta.
Lars-Erik bevara din medalj och nu vet du vilket arbete som ligger bakom den och de som lämnat den ifrån sig kanske inte hade kännedom om hur den förvärvats.
Daniel du har kommenterat för länge sen och jag har inte sett det men jag hoppas att du oxå får en klarhet i om dina föräldrar eller far-morföräldrar hade krigsbarn. Bakom medaljen döljer sig en massa uppoffringar o kärlek från alla dem som inte var i krig.
Lycka till och massa kram
Nonna
Skicka en kommentar