På fredag den 4 januari kl 14.00 samlades vi för att ta avsked av farbror Per i Kalix kyrka, förrättare var Hanna Johnselius.
Hanna talade mycket fint om Per, man kände att det verkligen handlade om honom. Om hans vilja att hjälpa, att finnas för de sina, hans snickargärning, hans arbete i skogen, hans arbete inom kommunen där han körde väghyvel i många år, jobbade i parkerna och hans intresse för blommor och odling.
I min pappas familj - där Per var yngsta barnet - fick man lära sig att hjälpas åt och det gick som en röd tråd genom deras liv, att finnas för dem som behövde hjälp.
Per och hans Viola fick omkring 50 år tillsammans och hans värld blev mycket ensam då Viola hastigt lämnade jordelivet i mars 2007. Visst, han hade sina flickor och sina barnbarn och barnbarnsbarn omkring sig, men det blir ju inte riktigt detsamma som den värld man delat med sin livskamrat.
Dom hade sin lägenhet centralt sin älskade stuga i Mjöträsket, ett underbart ställe och där snickrade och odlade de. De plockade bär och skördade sina grön- och rotsaker de kunde sitta där och lyssna på tystnaden.
Allting har sin tid som det står i Gamla testamentet - Predikaren - Födas har sin tid och dö har sin tid, gråta har sin tid och le har sin tid, klaga har sin tid och dansa har sin tid...det är så sant!
Fast Per fick bli nästan 86 år gammal så ville ju hans kära ha honom ännu, men nu var det hans tid och då kunde vi andra inget göra.
Han fick vara förhållandevis frisk och stark in i det sista och Majsans Roland berättade om att han så sent som i november var hos dem i Lauker och byggde, han var i sitt hus i Kälsjärv och donade och skulle sen till Mjöträsket då det åter gick mot vår och sommar.
I himlen har de blivit rikare nu sen Per kom dit och nu vandrar han på molnpromenad med sin Viola alla hans syskon och föräldrar finns ju där redan.
I detta fall följde livet och döden den tågordning vill kanske förväntar oss, men som så sällan blir så, han kom sist och gick sist.
Efter den fina stunden i kyrkan samlades vi i Kälsjärvs bydegård för en minnesstund. Den siste ur föregående generation är nu borta och vi kusiner är äldst.
Bygdegården har Per varit med och byggt så det var verkligen en plats där han varit närvarande. Där finns hans hammarslag i väggarna.
Erling, vår äldste kusin, barn till Sven som var äldste sonen, är född 1940 och minns ju Per sen många år tillbaka, Per var bara 19 år äldre. Han berättade att Per en gång, då Erling var liten pojk, klippte hans hår, men det blev bara en gång för han hade för ovassa verktyg så det luggade så pass att Erling efter det gick i strejk.
Vi pratade gamla minnen och åt smörgåstårta och gott hembakat kaffebröd, Hanna läste inkomna telegram och minnena la sig som bomull kring ledsna kroppar o själar.
Jag tror att Per mådde gott på sin sida då han såg oss som kommit, barn, barnbarn, barnbarnsbarn och syskonbarn med respektive.
Som vanligt sa vi kusiner att vi borde träffas annars också, inte bara vid begravningar, men nånstans efter vägen tappar vi tråden och det faller bara platt till marken.
Vi gör ju alla så gott vi kan och alla har sitt, så man kan inte klandra nån för det.
Nu vilar hans kropp i sin vackra furukista bredvid Viola och vi kan gå dit och tända ett ljus om vi vill och vi kan även ta fram våra minnen när vi vill.
Många av våra släktingar har vi inte levt så nära i vardagen, vi har träffats då och då genom åren men dom har alltid funnits, vi har alltid vetat vem dom var och vad dom stod för och framför allt har dom varit en viktig del av våra föräldrars historia och därigenom även vår egen historia.
Mjöträskstugan kommer nu att förvaltas av Majsan och Christina och så småningom säkert även deras barn, en oas undan stress och jäkt som äger ett ovärderligt värde.
Framåt kvällningen skiljdes vi åt för att var och en gå till sitt - våra liv går vidare ännu en stund - allt har sin tid.
Gläds åt din dag
Kram Nonna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar