Ville bara säga det så ni vet - ifall nån skulle undra - det blev lite glest med inläggen.
Svaret på DT:n har kommit, eller jag har hämtat det, pratat lite med neurologdr och lite med en sjukgymnast, Annika, som burit mig över många broar.
Det finns en del trista saker i min ländrygg, jag har sjukskrivit mig själv för att fundera lite. Det är inte något jag dör av - inga tumörer eller så, men man funderar så klart ändå vart livet och det man ville göra tar vägen. Riktig vad det innebär för mig är jag inte alls klar över men så mycket vet jag att det är en klart drastisk förändring på de två år som gått sen sista MRT
På måndag ska jag träffa min vc-dr för ytterligare klarläggande.
Bloggkompisen/smärtbroder Nisse har hjälpt mig med en del latin och sånt jag inte fattade i utlåtandet tack snälla Nisse!
Idag har jag och kusin Eva fått göra nödutryckning till våra gamla släktingar, det är deras brudkort ni ser på bilden - såna tappra pärlor till människor som tar hand om varann fast dom behöver så mycket hjälp som dom inte inser att dom behöver eller försöker klara sig utan. Strävsamma människor som hela livet klarat sig själva. Nu blev hon akut sjuk - åkte ambulans till sjukhuset - som tur var fanns fotvårdsterapeuten/frissan där hemma hos dem och kunde larma, dom ringde efter mig och jag kom dit och fanns hos Holger tills vi fick en akutplats åt honom på ett äldreboende/sjukhem där han var så välkommen. I det fallet har det fungerat i vår kommun men om det inte gjort det så hade vi skrikit, för det finns sånt som inte fungerat tidigare! Kusin Eva ryckte ut med sjuksköterskeyrket i bagaget och hon fick göra i ordning alla hans mediciner, tack gode nån då, för jag visste varken upp eller ner för det finns ett 10-tal olika som intas på massa olika tider och ingen dosett, det har lilla frun i huvudet. Hennes huvud följde ju med kroppen så nu blir en dosett det första som ska köpas dit!
Men med gott humör, inga protester från en blind man som får sitt liv ställt på ända på fem sekunder och vår insats, så blev han lyckligen installerad på en avlastningsplats där han får tillsyn, mat omvårdnad och förhoppningsvis kärlek dygnet om. All eloge till den fina personalen och den tjänstgörande us råkade vara en som tog hand om min mamma i flera år och min mamma hon var ju Holgers syster. Men HEJ! är du Ednas bror henne kände jag! Underbart för honom att höra och imorron ska jag hälsa på honom och sen frun på sjukhuset.
Eva o jag åkte till henne sen vi lämnat av Holger och berättat för personalen om deras situation. Hon var så lättad o tacksam att hon grät en skvätt och nu har hon hunnit ringa sen jag kom hem och fundera på vad hon kunde behöva imorron, vad jag mer skulle ta med till henne vilken tidning hon vill ha osv..ett friskhetstecken. Jag hoppas hon nu får stanna en stund hon behöver vila sin trötta kropp. Om dom nu skriver ut henne imorron så ska H stanna på sitt boende en stund så hon får vila till en vårdplan är upprättad och hjälpen hemma fungerar.
Så kan det vara - den värld man har på morron ser helt annorlunda ut på kvällen..
På tal om kväll ska jag göra det nu, ta kväll, imorron ska jag susa till bassängen och vara där kl 07.15-07.30 så nu blir det vila lite korsord och sömn hoppas jag!
Vi hörs om ni vill orkar och kan!
Puss i pannan
Nonna
4 kommentarer:
Hoppas din läkare kan förklara och ge dig lite hopp om bättring.
Kram
Ja jag har den förhoppningen själv oxå, och framför allt att man har TID till det. Man oroar sig ju mer då man inte förstår allt och förstår vad man kan förvänta sig och målar ju gärna med bred pensel - särskilt skräckscenarion.
Man får försöka leva som vanligt och inte sätta upp hinder och låta krämporna ta för stor plats.
Du som själv nyss fått en diagnos vet ju att det här får du ha med dig som en partner hela livet och då gäller det att hitta bästa möjliga sätt att umgås!
Kram Nonna
Ont i ryggen är ett elände, man blir så begränsad. Det är lätt att katastroftankarna kommer innan man fått besked om vad det är. Men oftast oroar man sig, tack o lov, i onödan.
Det där med släktingarna känner jag också igen. Mina föräldrar är likadana.De ska klara sig själva och saknar insikt om hur dåligt det är. Men nu har de äntligen tagit emot hemtjänst och färdtjänst .
Kramar!
Nonna!
Jag känner med dig och beskedet att din rygg blivit sämre.
Som du själv skriver, det är en partner du tvingas leva med och att göra det bästa möjliga av det, flyta med och inte mot, är klokast. Men hur lätt är det?
Klart det kommer svåra tankar och det går inte att alltid vara positiv och ha distans.
Hoppas din läkare kan förklara och att du får allt stöd du behöver!
Fantastisk hur dina gamla strävsamma släktingar tycks ta det mesta med jämnmod fast det är svårt. Önskar dom vila och återhämtning och att hemtjänsten ska fungera.
Ja, livet kan förändra sig oerhört fort... vi blir gång på gång påminda om det.
Tänker på dig!
Kram!
din smärtsyster
Skicka en kommentar