Jag var 16 och han 17 då vi möttes. Vi hade en relation i 2,5 år och hann göra många trevliga saker.
Vi sågs på helgerna då vi kunde, han både jagade och fiskade så han hade andra intressen förutom mig, hur otroligt det än kan låta och dessutom gick han tidvis skola på annan ort.
Vår relation tog dock slut - utan dramatik - han hittade senare en annan som han ännu är gift med, fick ett barn och studerade vidare. Idag har han en chefsposition och vi bor faktiskt på samma ort sen 20 år.
Jag minns honom med glädje och ser bara trevliga saker då jag tittar i backspegeln på den tiden.
Vissa personer kommer in i våra liv, finns där ett tag och sen försvinner de. Varje möte med en annan person har en mening, fast vi kanske inte ser den meningen förrän lång senare i ett annat sammanhang.
Den enda person som vi kan styra är oss själva, om vi vill vara den vi är så måste vi också låta våran partner vara den person som h*n faktiskt är.
Alla relationer är inte menade att bestå en hel livstid de kan lära oss mycket även om de bara varar ett halvt år - de har fullbordats - vi är färdiga med varandra.
Vi ska lära oss att finna oss i livet som det är, det går inte alltid som man tänkt och man får planera om och ta emot livet som det kommer, trots allt är vår jordevandring en lärotid och vår utveckling beror på hur förändringsbenägna och flexibla vi lär oss att vara men en sak tror jag är viktigast av allt och det är att lära oss att förlåta! Allt kanske vi inte förlåter innan vi dör men jag säger som Elisabeth K-R "vem vill dö som ett helgon"?
Nonna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar