Dag 3 - Mina föräldrar

De allra flesta har två men för att vara "värst" så har jag fyra. Numera finns tre av dem hos Ljusfolket och en lever fortfarande jordeliv.
Biologiska föräldrarna Enar och Lena träffades då de var ganska unga, Enar var född 1923 och Lena 1925.
De fick 4 barn på 3,5 år och det är kanske inte många kärlekar som "överlever" det. Då var det en betydligt tuffare värld att tampas med och att det inte gick berodde säkert på många saker.
Enar - har beskrivits för mig som en charmig slarver, han var glad i flaskan och ruskigt bortskämd av farmor. Nu ska man ju veta att det mesta som sägs är andra- och tredjehandsversioner så sanningshalten har ju så klart förändrats. Han var gift tre gånger och fick ytterligare fem barn och dog redan vid 51 års ålder.
Jag kände honom aldrig och träffade honom inte som vuxen.
Lena - fick barn redan som 19-åring och fick mig sitt fjärde barn innan hon fyllt 23 år. Äktenskapet kraschade och min bror Anders, som är 13 månader äldre än jag,  adopterades först bort och sen även jag. Mina helsyskon träffade jag inte förrän i slutet av 1970-talet och då träffade jag även min mor, första gången som vuxen. Vår far var död då. Även hon gifte om sig väldigt snart och fick ytterligare tre barn.
Idag har vi då och då kontakt via telefon och brev, hon finns i Göteborg.

Adoptivförädrarna Kalle o Edna blev det barnlösa par som adopterade mig och där fick jag en lugn och harmonisk uppväxt. Den verkliga historien berättades aldrig för mig, den kom istället till mig "bakvägen" och det har däremot orsakat en del sorger för mig. På 50-talet tror jag inte att man pratade så öppet som man gör idag men att som 10-åring få veta att dem man tror är ens föräldrar inte är det ...ja det var svårt.
Än idag har jag svårt att prata om hur det kändes.

Kalle  var precis 40 år äldre än jag och en glad och skojig människa som älskade andra människor och alltid höll låda för alla som ville höra på - och även för övriga. Han fanns som en klippa och fast han jobbade borta mycket under min barndom så fanns han och var mer närvarande än många andra pappor då han hade ledig tid. Han jobbade först åt vägförvaltningen och sen efter en bilolycka som höll på att kosta honom livet, så började han på dåvarande ASSI och där blev han kvar till han förtidspensionerades 1970.
Han fanns för mina barn som alltid älskade sin morfar som outtröttligt lekte, spelade spel, grävde snögrottor, lärde dem om skogens djur och läste sagor tills de somnade. Att få sova hos mormor och morfar var det bästa som fanns. Pappa fick förmånen att vara frisk till fyra dygn före sin bortgång vid 86 års ålder. För mig tog det oceaner av tid att förstå att han var borta, han skulle bli 100 år sa han alltid, så han "snuvade" oss på de sista 14 åren. Nu har vi "andekontakt" och det går utmärkt bra han ger mig många goda råd.

Edna var 31 år äldre än jag och yrkesarbetade i hemmet. Hon var en duktig sömmerska och sydde kläder åt Gud och alla människor. Detta betydde att jag alltid hade hemsydda kläder och hur många dräkter, klänningar, byxor, kappor o jackor som passerat hennes händer det går inte ens att gissa.
Min faster Helena som hade sex barn med farbror Sven, sa ofta "vi hade aldrig klarat oss utan faster Edna" eftersom hon sydde för en billig penning och mina avlagda kläder fick deras två yngsta flickor ärva.
Mamma var lite kärvare i sättet än pappa och tog inte till sig hela världen som han gjorde. Kanske var det på på både gott och ont. Hon hade så gärna velat studera till lärare men det fanns inte ekonomisk möjlighet och det var hon ibland lessen för - men hon läste otroligt mycket böcker och löste korsord och följde dokumentärer och var väldigt allmänbildad. Hon fick gå över till Ljusfolket 2006 då hon var 89 år, de sista åren var hon sjuk i Alzheimers sjukdom och bodde på ett äldreboende där jag tror att hon trivdes bra.
Nu finns hon med pappa och även hon ger goda råd till mig.

Saker blir inte som man trott och drömt om, men det gäller att göra det bästa av det som uppkommer i stället, att inte döma och gräma sig över sånt som inte blev som man föreställde sig. Man får komma ihåg att föreställningen finns i ens eget huvud och det kanske inte alls var säkert att det skulle bli så. Man måste lära sig att förlåta - jag vet att de inte ville mig illa.
Lena och Enar skulle inte leva tillsammans med oss barn och de får ta sin läxa med sig och göra det bästa av den lärdomen. Kalle o Edna fick inte egna biologiska barn men pappa sa på sin dödsbädd att det var tur att dom fick mig och att han alltid känt sig älskad och var nöjd med det liv han levt. Mamma fick pröva på att leva ensam efter pappas död och jag tror hon längtade så efter honom och blev så ensam i sitt hus att hon blev sjuk i Glömskans sjukdom.
De gjorde nog alla så gott de kunde och jag tänker varma o goda tankar om dem - vi skojar om deras egenheter och skrattar och förfasar oss, jag och barnen, då vi gör något de inte skulle ha gillat eller blivit oroliga över. De finns med oss i tankarna alltid och vem kan få bättre betyg?
Var rädda om varann
Kram Nonna