Dag 5 - Min kärleksdefinition

En kärlekshälsning till dem som finns hos Ljusfolket! 



Kärlek är en känsla som ser till att inte lämna någon oberörd. För mig är den att vilja någon annan väl, att få andra att känna tillgivenhet och trygghet och att få uppleva det själv.
Dessutom tror jag att ju bättre självkänsla vi har, desto bättre kan vi ge kärlek till andra -  det är absolut nödvändigt att vi älskar oss själva för att kunna ta emot andras kärlek. Kärleken kan inte mätas, värderas eller jämföras ändå gör vi ofta det.
Vi har alla kärlek runt omkring oss det gäller bara att se den och att ta den till sitt hjärta.
Sen tror jag det är viktigt för oss att inte ta livet för allvarligt, att våga leka och skratta och inte vara så lutherska att vi tror på det vi lärde oss som små - skrattar du på morron så får du gråta innan kvällen.
Vi reser nog många murar som vi med lätthet både kan lära oss att se och att riva ner för att ta emot de andra har att ge oss. Vi är så förtvivlat rädda för att be om hjälp, men hjälpa andra det kan vi alla, det går både fort och lätt. Kärlek är faktiskt att ta emot den hjälp andra vill ge oss.
Kärlek är att säga det fina du tänkte om en medmänniska, att glädja andra och att ge människor tid.

Bibelns definition av kärleken tycker jag inte heller "går av för hackor"
I Korintierbrevets trettonde kapitel sammanfattas hela den kristna kärleksläran: Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre och störst av dem är kärleken.


Kärleken finns alltid närvarande i våra liv både i våra framgångar och motgångar - den lever i oss alla - den är till för oss. Även om du redan gjort det idag så gör det igen - gör någon annan människa glad så sprider du kärlekens budskap!
 
Igår då jag besökte mina gamlingar på sjukhemmet höll man på att bona golvet i matrummet och jag skulle på en smal remsa obonat golv åla mig förbi en hop med möbler som stod i korridoren. Dialogen som följer är ett exempel på det jag nyss försökte säga, lite glädjande meningsutbyte en vanlig vardag:
"Oj, oj" sa jag "vad gör ni, ska ni byta ut inredningen?"
"Nej" svarade J som städar där "vi ska bona och göra fint - men du är så smal så du kommer förbi",
"tror du det, nog ser det smalt ut, men tack jag försöker" svarade jag, då säger J
"men jag ser hur glad du blev att jag tycker du är smal" och jag svarade
"så klart, och nu blir du också glad för att du idag har gjort en annan människa glad"
J strålade och det kändes bra att vi bara med lite skoj kunde glädja varann. 
 
Ett av mina barn sa en gång till mig, lite i affekt, mamma du tror visst att allt går att lösa med kärlek - det där har jag tänkt mycket på och förstår att det har jag nog alltid trott..fast jag måste ju medge att det är svårare att älska en del och det kanske är de som har sidor som liknar de sidor vi tycker sämst om hos oss själva. 
Vi ser såsom i en spegel! 
Möter man det som inte känns alltigenom bra med vänlighet och glädje, strör lite kärlek, så kommer det liksom av sig - det buttra och sura förtas, lite i alla fall, det lämnar mindre dålig eftersmak än om man fräst tillbaka och som sagt man behöver inte alltid mäta, jämföra och tro att om nån hyser lite ilska mot en så är det personligt riktat, ibland får vi klä skott för andras oförrätter.
 
Ta inte livet alltför allvarligt - du kommer i alla fall inte levande från det!
 
Kärleksfulla kramar
Nonna