Januari är här

och det är grått o vitt överallt. Har inte plockat bort julsakerna ännu men till helgen ska det väl ske enligt almanackan - KNUT städar julen ut! Tycker det är fint med de röda sakerna och en del ska jag faktiskt ha framme som de nya ljusstakarna i rött från IKEA och en vacker hemvävd trasduk, en smal löpare med vackra knutna fransar på vårt vardagsrumsbord, vi har ju blått och rött och vitt där inne så det är ingen julkänsla över det.

Det har snöat och nu löser det effektivt upp den isskorpa som finns här och där, vi har ju nästan +5 så det är slaskigt. Imorgon ska jag till min frissa och försöka få en frisyr som anstår en dam i sina + 60 dvs en rufsig modern variant som är lättskött. Har hittat en go och rar människa från Skåne som mycket effektivt ordnade till virvelstormarna i mitt hår - söder mötte norr och det blev verkligen jättebra sist. Hade ju Jenny i Bålsta i något år, som var/är mycket duktig men det kändes lite märkligt att ta bussen, 6 mil t & r, för att klippa sig då vi har massor av salonger här hemma.

 I söndags fick jag ett SMS att mor Lena var dålig och att mina två systrar som finns i GBG-trakten vakade med henne. Lena hade fyllt 87 år i november och det fanns ju en hel del krämpor som det ofta gör hos oss då vi blir äldre. Det har talats om flytt till äldreboende för att komma ut bättre, inte helt enkelt att komma ut/in från 3 våningen utan hiss då man är hjärtsjuk och har KOL, men hon var nog inte riktigt med på de noterna hon ville bo kvar i sin egen miljö så länge det bara gick.
Det blir ensamt då livskamraten sen många år inte längre finns kvar och barn o barnbarn ju har sin vardag och sina arbeten och liv att leva.
Hon låg på sjukhus ett tag innan, sen juldagen om jag förstått det rätt och det känns som om hon väntade in sina flickor som var i Italien och när de kom fick de ta farväl och då kunde hon låta sig hämtas av Ljusfolket och alla dem som hade gått före..när man är 87 är det fler där än här!
Det känns skönt att hon fick komma dit, hon hade ingen ångest och var helt beredd, jag tror hon har längtat efter Rune och Lasse och de som var så nära i jordelivet. Hon somnade lugnt och stilla på söndagskvällen med sina flickor vid sin sida.

Sorg och saknad för dem som blir kvar är en annan sak, men jag unnar henne verkligen att få vila.

Jag växte inte upp med mor Lena men vi hade kontakt ibland - via brev förr om åren - sista åren orkade hon inte skriva, telefonsamtal ibland fast inte så täta alls som mina andra syskons.
Hon var lättsam o glad, skojade mycket men hade humör o friska åsikter också.
Inte kan jag säga att jag kände henne så bra heller men vi har ju alltid bott många mil från varann så någon naturlig kontakt har det inte blivit.
Hon var ändå den kvinna som fött mig och sex barn till till världen och hennes liv var ingen dans på rosor men det är ju inte mångas liv som är det kanske. Hon har arbetat och slitit, ibland som ensamförsörjande, men kämpat på.

Kanske gjorde hon vad som hon trodde var det bästa för oss, min bror och mig, då hon adopterade bort oss som små däremot kan jag sörja att vi behövde splittras.
Det är omständigheter vi inte vet så mycket om, 40-talet var inte 2000-talet och man får vandra vidare och inse att vi faktiskt fick en annan möjlighet, fick fina adoptivföräldrar som gjorde vad de kunde och gav oss den trygghet vi behövde.

Ändå är rötter otroligt viktiga så jag skulle absolut inte vilja vara utan den vetskapen och kontakten med dem som är mina syskon..även om relationen till dem kanske blir annorlunda än om man växt upp tillsammans. Inte sämre nödvändigtvis - bara inte likadan.
För att man är syskon så är det inget som säger att man är lika eller vill umgås jämt, man kan vara som natt och dag men ändå älska varann!
Syskon som växt upp tillsammans kan ju också vara helt "utan kemi" men vi får dem vi får för att gå igenom vår livsskola. 

Tack mor Lena för livet du gav mig!

Nu strålar solen genom rummet kanske läser hon mina ord och ser mina tankar från Ljusfolkssidan, hon har det bra där och vi ses ju sen, där finns det ingen tid så det blir alldeles strax.

Nu ska jag ta mig an nästa uppdrag här på jorden, en akvarell av en av Lars arbetskompisar som fyller 60 år, det blir en utmaning men så klart så gör jag den så bra jag förmår - fattas bara annat alla uppdrag ska man ta på fullaste allvar!

Ha fina vinterdagar snart kan ni i norr ta en repa på Bottenviksisen - det är det enda jag kan sakna med livet i norr förutom familj o vänner så klart!
Från mitt hjärta kan jag annars säga att jag fortfarande älskar Uppland högt och rent och är otroligt glad över beslutet att flytta hit!

Kramar Nonna