tankar om längtan

Igår var jag, som så många andra - på gala - från min egen soffa dock. Så många vackra o duktiga människor och prestationer som är helt otroliga. Bara att bli nominerad är så klart en ära, men ändå så tycker jag att man borde ha fler vinnare istället för att - som nu - Lisa Nordén fick fyra priser, men det är ju svenska folket som väljer.

Så klart finns det alltid de som är missnöjda och ledsna, men som med allt annat så går världen vidare och vi har snart glömt.
Håller med Anna Friberg om att skämten kan vara mindre och snällare, fattar inte varför man först säger att man inte ska vara rolig på andras bekostnad och sen är precis det! Man kan fokusera på dem som gjort prestationerna istället.

Snöar gör det idag och inte måttligt heller, tur att man vet att det snart är vår och snön är borta för det här med modd och snö och isigt under snön osv. det gör att jag inte gärna går ut.

Längtar såå efter att ta fram Skeppshult och susa iväg genom den lövade Urskogen men om 3 månader så kan man säkert det! Då tar vi picknickväskan på pakethållaren, gör stopp och äter vår sallad alldeles vid kohagen, cyklar ner till ån och ser på båttrafiken upp- och nedströms i kanalen till Mälaren medan vi läser kvällstidningen.

Längtar efter körsbärsblom, äppelblom o oleandern i Skolparken, magnolians underbara blom i Klosterparken och den kaukasiska vingnötens hängen över Enköpingsåns grumliga vatten.

Längtar efter vårkvällarna, trubadurerna på ALL IN och i hamnen, att flanera o se på båtarna som ligger för ankar i gästhamnen och höra de glada skratten från folk som sitter och njuter vid å-kanten.

Längtar efter att Hamnmagasinen slår upp sina portar och ger plats för alla duktiga utställare som sitter på sina kammare och tillverkar hela vintern.

Längtar efter att få gå med lilleman på Skansen, åka till Vallby friluftsmuseum och känna tupparna springa runt benen i jakt på godsaker från besökarna, umgås med familj o vänner och få solstrålar på den vinterbleka kroppen, strålar som stärker kropp och själ.

Längtan är jätteviktigt för alla så den ska vi alltid ha kvar och snart, alldeles snart är vi där..
Varje gång jag fyller medicindosetten slås jag av tanken hur fort fyra veckor gått!!

Först ska vi åka till GBG min bror och jag för att följa vår mors sista resa en liten stund, det känns bra att ha fattat beslutet och bra att jag får åka med min älskade storebror som ju också delat min situation att växa upp i en annan familj med andra föräldrar..och i hans fall syskon.
Vi tar tåget ner på morronen och hem på kvällen och jag hoppas innerligt att SJ inte får problem men man kan ju inte alltid tro det värsta.
Tror det är bra för oss att få ett avslut, att få träffa våra fyra syskon och deras familjer och andra som varit hennes nära och kära.
Hur det kommer att kännas har jag ingen aning om - hur skall man någonsin veta det?

Säger som Magnus Uggla i Olle Ljungströms text "cirkeln ska slutas det har jag kvar, vi ska enas i jorden jag och min far!" i mitt fall med mor hos Ljusfolket!

Nej efter en rapplig natt så ska jag äntligen ta ett tag i ateljén, Hellmans ska ses över en sista gång och sen torka, nedmonteras, paketeras och skickas till Norrbotten, till Yttersti i Bodträsk och jag hoppas de ska orka se sig själva i min aquarelletappning.

Kanske lär man sig av misstagen, jag gjorde ett där, då jag målade om samma motiv två gånger och det ska man nog inte roa sig med. Att dessutom ha två personer med på samma tavla är extra galenskap blir den ena bra blir den andra mindre bra...men ibland behöver man "landa" man ska inte yvas och tro att man är världsmästare!! Ha-ha! Nu vet jag i alla fall att kusinerna Jörgen och Robert är ganska lika, det har jag inte sett så tydligt tidigare..från klokhet till klokhet går man. De ska få två aquareller istället för en som de beställt vad de gör av dem är ju upp till dem.

Anledningen till att natten var rapplig var att jag hade svårt att somna efter galan, sen höll jag äntligen på att falla in i slummer då jag vände mig och "tappade" mitt vänstra ben, en skruvstädskänsla där benet tycks vridas i en hemsk vinkel och sen domna o krampa samtidigt. Ordentligt skärrad steg jag upp och gick in i gästrummet för att läsa och låtsas att det inte hänt! Jag kunde ju gå men blev rädd, det här har hänt nån gång förut men inte så kraftigt. Nattmedicinen slutade jag med i oktober efter bortåt tio år och den ska jag inte återinföra om jag inte blir totalt sömnlös.
Så nu får man köra så det ryker så länge det går sen får man väl ta hjälp av kunnigt folk.
Har ju nära till Strängnäs.
För mycket sittande och statiskt arbete sista dagarna är min egen diagnos - det kostar att ligga på topp och leka Rembrandt i vindsateljén!!

Saknar de mina ibland så tack goaste Patric för att du ringde mamma det blir jag så glad för!!

Kram o glöm inte att längta och berätta gärna efter vad!!

Nonna