Det obarmhärtiga livet

Det här blir ett sorgligt inlägg, huvudet är fullt med varför och det finns ibland inte så mycken mening med saker som sker - inte som vi ser dem just nu. Men allt har sin tid och någonstans nån gång kan man kanske förstå varför det blivit som det blivit.

I januari i år konstaterades det att en av våra vänner, hade fått en blodsjukdom som gjorde att hon måste tanka trombocyter och hon har själv tagit sprutor för att man skulle se om hennes värden på det sättet kunde förbättras. Hon var så oändligt glad och tacksam att det inte var leukemi.
Den 25 maj, på hennes 56 årsdag, berättade hon - att hon för att bli frisk - måste genomgå en cytostatikabehandling och sen få en benmärgstransplantation. Hon var på väg att utveckla leukemi och de sprutor hon tagit hade inte haft önskad effekt. Vi satt ute i solen i var sin stolstol i deras trädgård hon grät och sa att det här ska hon klara. Jag grät och kramade henne och sa detsamma. Från sjukhusets sida sa man att hon kunde vänta över sommaren och göra behandlingen senare - vi pratade om det men hon kände, precis som jag själv skulle gjort, att hon vill göra det nu, att oddsen skulle försämras annars, att sjukdomen skulle få större grepp om henne om hon sköt upp det.
Vi pratade om donatorer och eftersom hon har många syskon och de har en fantastisk syskongemenskap så skulle alla ställa upp som bara hade förutsättningarna som behövdes.
Som det ju är hela livet så måste vi ju välja och nu valde hon i samråd med sin familj att göra så här - att sätta allt på ett kort - genomgå behandlingen och transplantationen och gå vidare.
På hennes karta fanns det, efter information och klarläggande av en fantastisk doktor, liksom inga andra valmöjligheter.
Hon sa att jag vill att man startar NU så kanske jag får komma hem till midsommar och sen får jag åka till NUS o göra transplantationen nån vecka senare.
Några dar senare åkte hon och maken iväg hon skulle läggas in och påbörja behandlingen med cellgifter - jag själv hade så ångest i två dagar då hon åkt och begrep inte riktigt varför det var så - behandlingen skulle innebära 4 veckor i isolering familjen skulle dock få hälsa på henne.
Förra helgen fick hon permis från sjukhuset från lörd till sönd. Hon satt ute i trädgården jag satt på dikeskanten och vi pratade om hur det gått, hur hon mådde, hur hennes värden var osv. Vi skrattde åt att hon frågade sin man stup i kvarten i telefonen om dom "skötte sig" därhemma, har ni gjort det, och det osv. Hon sa att nu hade man sagt att hon skulle tappa håret de närmaste dagarna och de skulle hjälpa henne att klippa det så det inte blev så dramatiskt. Hon berättade att nån peruk ville hon inte ha det skulle bli varmt och jobbigt under sommaren så hon skulle lära sig knyta scharfs o turbaner och kunna ha tunna sjalar istället.
I onsdags skickade jag ett peppmail till henne, hon hade en laptop på rummet, och försökte tipsa om sidor där man lär sig knyta snygga sjalar, skickade en vacker bild med violer och sa att snart, så fort hon orkade, skulle vi ta middagen vi var "skyldiga" dem för att de skötte huset åt oss i våras då vi var borta på semester.
Den timrade boda dom beställt som skulle sättas upp på gården, för att härbärgera alla hemvändare, hade kommit den såg hon så fram emot att få inreda och hon ville ha ett nytt kök till sommaren och gärna ett bubbelbad eftersom hon badade här då vi var borta med ett glas vin på kanten och tyckte att det var helt underbart.

Maken berättade att håret hade börjat lossna och att hon mådde illa men värdena var bra, det gick ner som det skulle.
Det stora och svåra sågs ju vara att klara transplantationen det här var den första transportsträckan dit.
På torsdag morron dog hon.
Hon bara dog - vi fattar ingenting - vi är stumma av förtvivlan och sorg.
Hon hade ju så mycket kvar - hon lämnar en make och två grabbar en svärdotter och ett bonusbarnbarn och syskon och släkt och massa vänner - hon bara for ifrån oss alla!!
Full av hopp och förtröstan att positivt tänkande skulle rädda henne - nej som sagt somliga dagar är livets mening jättesvår att se.
Vi har lovat att finnas för maken o sonen härhemma så gott vi kan, vi kan ju bidra med att lyssna o tycka lite, han har suttit här på vår bro i morgonsolen vi har pratat om sjukdomen och dess förlopp, om sorgen, om förhoppningarna hon hade, om vardan och om begravningsbestyren. Om att gråten måste få plats, ensamheten och även den vanliga vardan med jobb och bestyr som skingrar sorgsna tankar från att bygga bo för evigt i ens kropp.
Diktsamlare som jag är så har jag lånat ut min kära bok med vackra verser och det blev han oändligt tacksam för. Vi befinner oss i chockfasen - Lars har haft 27 år här med dem som grannar och jag 18 år och jag kan säga att det kommer att bli ett hål som blir svårt att fylla att hon aldrig mer sitter där i solen och vi babblar över häcken och kastar glada skämt åt varann.

Igår på begravningen av Lars morbror pratade jag lite med Antti vi känner ju varann lite eftersom han begravde mamma och han kunde ge lite tröst men just nu känns det som om man blivit påmind om livets förändringar och obarmhärtighet med ett klubbslag.
Han sa något tänkvärt; Kom ihåg att allt kan inte bli avslutat, hur vi än gör finns det alltid något som inte blev avslutat - så ha inte dåligt samvete för middagen ni aldrig bjöd på!
Kom att tänka på den här dikten som jag inte vet vem som skrivit men som passar in
Så hann då döden upp dig
med obarmhärtig kraft
i en fulltecknad almanacka
fanns ändå lite plats
Så sprang då livet från dig
med fjäderlätta steg
försvann bakom ett gathörn
och syntes inte mer.
Var rädda om varann människobarn.
Tack Caisa för din tröst och din omsorg om mamma!
Nonna