I Linnés fotspår runt Sjöbodbacken

Nu kan jag fira ettårsjubileum med bloggen faktiskt, det har blivit några inlägg, jag är inte så flitig som Nisse som skriver mest varje dag, men en gör så gott en kan! Det är ju ingen tävling heller.

Igår fick jag ett barnbarn med mig hem efter jobbet. Eftersom jag vaknat före göken och tuppen och alla de andra morrontidiga fågelarterna, så var jag trött och seg då dottern ringde och frågade.

Dom skulle gå en golfrunda och Simon ville inte följa med och kanske blir inte koncentrationen densamma hos de som spelar när den spelevinken kliver runt och gör inlägg i debatten.

Vi kom överens om att jag skulle nog kunna slumra lite i alla fall här hemma, Simon roar sig ju med lite spel och filmer och sånt och kräver inte uppmärksamhet hela tiden.

Jag fick slumra och sen for vi till golfbanan han och jag. Hans föräldrar och storebror skulle gå 18 hål så det tog ju sina timmar men då vi trodde att de snart kunde vara i antågande till sista hålen så for vi iväg.

Simon är ju en frimodig och rättrådig liten ordpolis så man får vakta tungan - jag packade kameran och sa att du kan få ta några bilder om du vill "Nä det vill jag inte" kom svaret rappt.

Vi har länge pratat om att jag skulle gå med dem en runda för att fotografera, men nu var planerna att ansluta till spelarna i slutet av banan då några hål återstod, men det gick inte som jag tänkt. Det var för mycket folk ute och eftersom det är förenat med livsfara att springa omkring på golfbanan utan rustning så fick det bli att invänta familjen istället.

Svårast var det för lillebror som ville springa till pappa o mamma när han fick syn på dem så jag fick ta fram "skarprösten" och förklara att får du en golfboll i knoppen så blir det inte såå himla skojigt. Hans mor förtydligade med att säga att det är LIVSFARLIGT och då verkade han förstå att det kunde gå illa.

Vi satt utposterade bland knotten vid sista hålet och väntade och snart kom de och jag kunde fota lite, men med 75-300 så hade jag behövt ha stativet för det blir lite rörelseoskärpa hur man nu än försöker hålla stilla kameran och stötta under.

Simon och jag tog först en promenad runt det vackra Filipsborg, med herrgården som uppfördes i etapper med början vid 1800-talets början - högt uppe på en kulle som kallades Sjöbodbacken och de kringbyggda husen, Rättarbostaden och Gårdsarkivet samt Logen och hamnen där herrgårdsbåten Filippa ligger förtöjd. Hon tar 12 passagerare + besättning. I samtliga byggnader hålls fester, konferenser och arrangemang. Man kan vigas i Kalix vackra kyrka och åka med Filippa efter älven till Filipsborg och ha sin bröllopsfest där.

Här känner man tidens vingslag och det är hisnande vackert. Alldeles bredvid Filipsborg ligger Linnébanans start och slutpunkt och klubbhuset där man kan tänka över sina felslag och svära i tysthet över att frun spelade sååå mycket bättre än man själv då man gjort slutsummeringen. Nog måste väl protokollföraren missat kanske??? Dessutom kan man få sig nåt till livs om man inte kan bärga sig och tarmen skriker så högt att det inkräktar på ljudnivån som bör råda.

Vi smög runt och fotade lite och diskuterade telefoner - mitt barnbarn tycker att det är onödigt att jag har en så avancerad telefon - jag som ändå bara ringer och SMS:ar - jag kunde ju köpa en billigare variant och skänka min till honom som minsann ska spela och trixa oxå. Min är bara avancerad i hans ögon han har ärvt en som kanske är enklare så det är den jämförelsen han gör.

Han susade runt med telefonen i högsta hugg och jag väntade bara på att han skulle snubbla och tappa den nånstans där vi aldrig mer skulle hitta den.

Han höll sig faktiskt på benen och som tur var så lyste batterieladdaren rött så då var det färdiglekt.

När man säger att då jag var barn fanns inte mobiler och knappt TV-apparater så tror han inte sina öron! Men mormor vad gjorde ni då???

Mycket har hänt på de 50 år som skiljer oss åt i ålder.

Efter utflykten så åkte de hem till sitt och jag hem för att ta itu med en köttfärspaj som jag bestämt mig för att ha till middag och med sallad till så var det ett förträffligt val så bra att vi ska äta resterna idag.

Först ska jag dock gå ut och ställa Myggeboa i ordning för de som kommer till Majas begravning från fjärran ort, jag har sagt till Folke att de gärna får nyttja den ifall det behövs extra sovplatser, kanske får vi ta ut en kupévärmare om det är så här nattkallt så de inte får frostskador. Jag ska ta ut lite mer täcken och kuddar och se över batterilamporna, sen får vi se hur det kan gå att bädda och "klämma in" några stycken på golvtiljorna.

Nu tittar solen fram och det är välkommet efter det ihärdiga duggregnandet hela dan - så mycket roligare allt blir när solen skiner!

Smilla ska nog gå ut en stund i sitt koppel hon älskar att se på fåglarna och dom retas helt sanslöst och utan minsta blygsel med henne och vad värre är så finns det ju den där ekorren oxå DÅ kryper hon nästan ur skinnet för att hinna upp den! Gud förbjude det skulle inte bli nån rolig fajt men det är kul så länge man bara får försöka, smyga och tugga med munnen lite..det räcker så bra - för matte ialla fall.

Snart gott folk tar vi av hellyhansenkalsingarna.

Krama varann i snålblåsten det alstrar nån grad!

Nonna